Sen jag skrev inlägget om min rädsla för att behöva fler operationer, så har jag försökt hitta ett sätt att förhålla mig till den. Hur tillåter man rädsla när man inte vill vara rädd? Hur slutar man vara rädd när den känslan är så stark inom en?
Jag insåg att först och främst så måste jag acceptera att jag är rädd. Att den här rädslan finns. Ingenting blir bättre av att jag inte låtsas om den. Jag tror inte på att förtränga eller fly från känslor, det kan bara göra skada. Så jag accepterade att jag är rädd – och när jag gjorde det så hände något.
Så fort jag accepterade rädslan minskade den, och jag kunde se den för vad den var; en reaktion på att jag står inför något jag inte kan kontrollera. Om jag kommer behöva fler operationer eller inte är – at the end of the day – utom min kontroll. När jag insåg detta kändes det plötsligt ganska meningslöst att vara rädd. Jag menar, det förändrar ju ingenting. Rädslan för att inte ha kontroll kommer inte ge mig mer kontroll … om ni fattar?
Jag kan bara göra mitt bästa med sjukgymnastik och allt annat jag gör för att må så bra som möjligt – men i slutändan är det utom min kontroll. Jag kan inte kontrollera detta och det är okej, det är så det är. Det är så livet är.
Att känna sina känslor fullt ut, att tillåta dem och ge dem utrymme, gör dem svagare, inte starkare. Det var först när jag accepterade rädslan och tillät den att finnas i mig som den började ge vika. Hade jag inte accepterat den så hade jag styrts av den. Att våga vara i sina känslor är att själv behålla makten.
Ja men eller hur! Att slåss mot känslor är verkligen som att slåss mot väderkvarnar… Det är ju ganska mycket i livet som är utanför vår kontroll. Jag älskar att bli påmind om det faktiskt, eftersom det lyfter så mycket inbillat ansvar från mina axlar 😀
Ja, visst gör det? Det är lite skönt ibland att inse att man egentligen är ganska maktlös. 🙂
Vilka fantastiskt kloka ord, jag kommer att bära med mig dessa när livet är utanför min kontroll. Acceptans och att få känna sina känslor. Tack
<3