Idag tog Harry och jag en promenad förbi stallet. Det ligger bara ett par hundra meter från oss så vi går ofta förbi där. Ni har sett bilder på det många gånger här på bloggen.
När jag gick över stallbacken blåste det lite och doften av stall slog emot mig. Den var så stark och rymde så mycket. Häst och hö och spån och foder, och ett helt liv. Ett liv jag hade en gång. För med doften kom minnena. Sommarloven med min ponny. Gå upp tidigt och hämta hästarna i hagen. Rida barfota och barbacka, sitta av för att plocka smultron i dikena. Vinter med fjordingen. Hur hennes tjocka päls kändes under fingrarna. Att rida med bara träns och en filt och känna värmen från hennes rygg. Att dra med handen över den styva manen. Att borsta, rykta, kratsa hovar. Att frysa om fötterna och fingrarna. Att galoppera över en stubbåker.
När alla dessa minnen sköljde över mig följde två känslor med: glädje och sorg. Glädje över allt fint jag upplevt med hästar, sorg över att jag kanske aldrig kommer göra det igen. Båda känslorna drog i mig och det blev så tydligt att jag kunde välja. Jag kunde välja mellan att glädjas åt alla fina hästminnen jag har, eller sörja att jag inte vet om jag kommer rida igen. Så jag valde att glädjas åt allt härligt jag upplevt och lät doften föra lycka med sig istället för sorg. Det som kunde blivit en sorgesam stund blev istället en fin sådan.
Det här har jag skrivit om förut. Att vi inte kan välja allt som händer i livet, men att vi kan välja hur vi reagerar. Det finns ofta flera sidor av en situation och vi kan välja vilken sida vi vill titta på. Det blev så tydligt idag så jag tänkte det var ett bra exempel.
