Om vi tänker att livet är ett tåg så har jag nu, efter operationen, mentalt hoppat på det igen. Efter att ha stått vid någon gammal övergiven station i flera år. Ni vet en sådan där nästan inga tåg stannar längre, i en håla där ingen vill bo för att det är så öde. Men då och då har jag alltså lämnat den stationen bakom mig och hoppat på tåget.
Men knappt har jag hunnit ombord förrän jag blir dålig igen och börjar undra hur jag ska klara av tågresan, med allt vad den innebär. Jag är för sjuk för att ens orka sitta upp i mitt säte. Jag oroar mig för resan jag har framför mig, och börjar känna mig misslyckad för att jag kanske kommer bli tvungen att hoppa av igen. Jag blir stressad över att inplanerade saker kommer behöva avbokas. Saker någon annan sett fram emot att göra tillsammans med mig. Jag får ångest över att behöva göra andra besvikna igen.
Trots att det är det sista jag vill blir jag tvungen att dra i nödbromsen och kliva av tåget. Som så många gånger förut. Och så står jag på den där stationen igen, som om inga tåg och ingen räls i världen någonsin leder därifrån. Bara tillbaka.
Det är mentalt dränerande att hela tiden komma tillbaka till samma ställe. Lite som den där filmen med Bill Murray, Måndag hela veckan. På något sätt hamnar jag alltid här igen.
Här kommer en varsam kram till dig! Bilden av den övergivna stationen berörde mig.
Tack så mycket! Jag skickar en kram tillbaka. <3