Jag duschade igår kväll, och tillsammans med den långa promenaden så blev det nog lite för mycket. Jag har varit väldigt trött idag. Framåt eftermiddagen hade jag svårt att ens hålla mig vaken och sov till och från.
Men till kvällen fick jag vakna till för vi skulle fira att den här tjejen gått klart första året på gymnasiet.
Vi åt sushi eftersom det är Tuvas favoritmat, och så glass till efterrätt. Sen fick hon en liten avslutningspresent. Ett påslakanset hon önskat sig.
Jag förstår inte hur hon kan vara så stor! Tiden går så fort, det känns som om det var i går hon gick i mellanstadiet. Snart är hon vuxen. Svindlande tanke.
Ofta tänker jag på hur tacksam jag är för att jag fick Tuva så tidigt. När hon blir tjugo år är jag fyrtio. Det är speciellt att vara så ”nära” i ålder. Vi har liksom vuxit upp tillsammans. Det var inte alltid lätt förstås, vi hade sällan pengar och två gånger stod vi utan bostad, men vi var så tajta. Och det är just vårt förflutna som har lagt grunden till den relation vi har i dag. Kanske hade vi inte stått varann lika nära annars.
Men det är inte lätt att vara mamma till en sjuttonåring. Jag oroar mig för allt och vill helst att hon ska vara hemma så jag vet att hon är trygg. Men så kan man ju inte göra så klart. Jag kan ju inte låsa in henne. Hon måste ju få leva. Hela tiden måste jag balansera däremellan – att hon ska vara så trygg som möjligt (och jag hyfsat lugn) men ändå få göra det hon vill. Inte lätt, som sagt.
