Tillbaka till verkligheten

På min promenad idag mötte jag en tjej på häst. Vi småpratade lite och hon berättade att hon hade gjort illa benet. ”Jag har inte ridit på en vecka!” sa hon. Jag tänkte på att jag inte har ridit på sex år. Men jag sa ingenting. Allt är relativt. För henne var det en stor grej att inte ha ridit på en vecka. 
Jag ska fråga min kirurg om jag ”får” rida när jag läkt helt. Har knappt vågat tänka att jag kanske kan det.När vi var i Barcelona började jag drömma om ett annat liv. Ett liv där jag kunde göra nästan vad som helst. Alltså inte springa maraton och hoppa fallskärm eller så, men ett normalt liv. Tusen drömmar som jag knappt visste att jag hade vaknade plötsligt till liv. Jag antar att jag inte kunde hålla tillbaka dem längre. Där, på andra sidan av operationen, av träsket, kändes allt möjligt. Jag kände mig nästan oövervinnelig.När vi kom hem började några av mina gamla symptom dyka upp igen. Sådana som antagligen inte har med CCI att göra utan är EDS-relaterat. Som sjukdomskänslan jag skrivit om. Det tvingade mig tillbaka till verkligheten.
Jag hade hunnit ganska långt in i min fantasi. I den gjorde jag allt möjligt. Jag jobbade, skrev, umgicks med vänner och reste. Så det blev som en sorg att överge det. Det var ingen stor kris eller så, men ändå en process. Det tog ett tag innan jag förstod vad som pågick inom mig och vad jag hade gjort.Sen dess har jag återvänt till den mer realistiska bilden som jag hade innan operationen. Den där jag kan göra mycket mer än idag, men fortfarande måste hushålla med min ork. Där jag kanske inte kan göra aktiviteter varje dag, men i alla fall någon gång i veckan. Det är okej. Det är som det ska.