När vi fortfarande var på sjukhuset förvarnade Dr. Gilete mig om att jag skulle känna det som om jag nådde en platå när vi kom till lägenheten. Att återhämtningen skulle sakta ner. Jag tror jag är där nu. Jag ska vara ärlig, det är mentalt påfrestande. Att ligga här och må så här. Jag försöker att tänka att det är en läkningsperiod jag helt enkelt måste ta mig igenom. Dag för dag. Man kan ju tycka att jag är van att vara funktionshindrad och sängliggande, men det är ändå tungt.
Idag blev det indiskt till middag
Någonstans inom mig finns en rädsla. För jag kan ju inte det här. Jag vet ingenting om det här. Har aldrig gått igenom det förut. I svaga stunder slår rädslan till.
Tänk om det alltid kommer kännas så här?
Och jag vet, det är befängt. Det har inte ens gått två veckor sedan operationen. Jag vet ju att återhämtningsprocessen är lång. Det vore snarare konstigt om jag inte mådde så här.
Men rädsla är ju inte alltid logisk. Den smiter förbi förnuftet och nästlar sig in i tankarna, och rätt som det är slår hjärtat lite fortare.
Imorgon kommer några vänner hit och hälsar på några dagar. Det blir nog en bra distraktion.
När jag bröt fotleden och absolut inte märkte någon förbättring en vecka efter att jag blev av med gipset så tänkte jag-nä jag kommer aldrig att bli bra!! Foten var svullen som en elefant fot och kändes väldigt konstig. Nu 5 v senare så är jag återställd till 95 %… Det tar tid och är bara att acceptera. Det värsta är ju gjort nu och om du inte blir 100% bra så är ju alltid förbättring bättre än det du hade innan… ❤
Fina Lisa,Du har all rätt att känna,som Du gör. Det blir annorlunda,när Du kommer hem i din vanliga miljö. Kul att vännerna ställer upp o kommer o hälsar på. Då är det riktiga vänner. Kan vara skönt,med någon utanför fam. ty man sliter på varandra omedvetet. Försök nu att sova gott,så Du orkar med morgondagen. Jag ska tänka på Dig. Natti ,Natti o Kram. Siw.