Det förundrar mig alltid hur man i ett ögonblick kan vara så långt bort från någonting, för att i nästa vara framme. Jag minns så tydligt när vi bokade in operationen och den var över tre månader bort. Det kändes som en evighet. Det är förstås tre månader sen nu, men också bara ett ögonblick. Jag kan med lätthet förflytta mig mellan då och nu. Och nu är vi nästan framme.
Vi kämpar på med förberedelserna här hemma. Man vet att resan kommer bli en utmaning när man har svårt att ens packa. Det är en sak som är svår att göra liggande. Men det går framåt. Vi skriver listor och betar av dem. Tur jag är gift med någon som älskar listor lika mycket som jag. Vi försöker göra lite fint här hemma också, så att min syster och svåger ska trivas.
Hälften av min packning består av kuddar. Det ligger två till under den man ser på bilden, fast hoprullade i förpackning. Jag sover med sex stycken kuddar om nätterna. Som stöd runt om kroppen.
Vide räknar ner dagarna. Han ser det här som ett stort äventyr och tycker det ska bli väldigt spännande. Han är inte orolig över att jag ska opereras eftersom han själv nyligen opererades. Man bara sover mamma, säger han. Det är skönt att han inte är rädd. Det enda som bekymrar honom litegrann är att jag ska sova borta, på sjukhuset.
Vill du hjälpa? Klicka här
Jag följer Dig på resan!! Tänker på Dig. Siw. KRAM!
Älskar underbara barn och deras sött att tänka.❤