Idag var Vide på förskolan för första gången sen innan jul, och jag fick en dag helt för mig själv här hemma. Jag känner mig lite mer harmonisk nu. Jag har insett att ingenting har förändrats. Allt är precis som det ska vara.
Jag försöker också påminna mig själv om varför jag ska göra den här operationen. För hur konstigt det än låter så glömmer jag bort det ibland. Allt det som är jobbigt tar överhanden och jag glömmer allt jag har att vinna. Jag är så van att må så här att det är svårt att ta in att jag kommer må bättre.
Jag har också insett att det inte finns någonting jag kan göra eller tänka för att det INTE ska vara jobbigt. Det kommer vara det oavsett. Så det bästa är att förlika sig med det, tror jag. Inte kämpa emot utan tillåta mig att tycka det är jobbigt. Samtidigt som jag fortsätter framåt. Det är bara fortsätta gå, ett steg i taget. I träsket, ni vet. Hur otäckt det än är att vara där så är det bara fortsätta framåt. Rakt igenom det. Tills jag kan kliva upp på land.
—————-
Vill du hjälpa? Klicka här
