Precis som jag trodde så gjorde tiden ett jättehopp nu efter jul och Vides operation. Helt plötsligt är det bara tre veckor kvar. Jag har svårt att förstå det. Det här har varit målet på en så lång resa, och det har verkat så avlägset att vi många gånger frågat oss om vi verkligen skulle nå fram. Och nu är vi nästan där. Det känns så overkligt.
Jag har funderat på en sak och vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra. Jag tänkte att jag skulle skriva brev till Vide och Tuva. Bara ifall att – worst case scenario – OM något skulle hända mig. Sådant jag vill att de ska kunna läsa när de är äldre. Som de kanske inte kan ta till sig nu. Särskilt Vide som är så liten. Men det är inget lätt beslut. När jag först fick idén tyckte jag den var bra och självklar. Så klart skulle inget hända, men OM det gjorde det så skulle Peter ge dem breven.
Men nu vet jag inte. Det känns så … dramatiskt. Överdrivet.
Dessutom bränner tårarna bakom ögonlocken bara jag tänker på det. Jag måste ju leva mig in i att jag inte skulle vakna igen och så skriva utifrån det. Och så vill jag ju inte tänka.
Jag måste fundera lite till. För OM någonting skulle hända så är ju ett sådant brev ovärderligt. Men jag måste hitta rätt sätt att närma mig det.
Kjære Lisa.
Du trenger ikke bruke tanker, krefter og energi på dette triste og tunge temaet. Du kan bare glede deg til å komme hjem igjen til dem – så utrolig mye bedre og friskere og i en helt ny utgave av den vakre kloke mammaen de kjenner og til din kjære også. Dette kommer til å gå strålende bra ! Jeg er helt sikkert !
Huske jeg har gjort dette 3 ganger nå – og det går enda bedre med deg også ! 🙂
Jeg glede meg til å høre om hvordan alt var der nede og håper du får noen fine dager også i Barcelona. Snart skriver du brev der nede i fra og forteller om hvordan operasjonen gikk så fort og greit og hvor deilig alt er nå det plutselig var overstått.
Jeg lover deg – dette går helt strålende <3
Klem fra Kari