Sju år av kärlek

Idag är det exakt sju år sen jag och Peter var på vår första date. Vi hade först träffats på en födelsedagsfest i december och sen på nyårsafton, men hade knappt pratat med varandra. Men något fick oss båda att känna att vi ville ses igen. Så den 3:e januari 2010 träffades vi inne i stan. Det var tio minusgrader och vi promenerade runt på söder. Vi värmde oss på ett café, fikade och åt mat. Men mest pratade och pratade vi.
I åtta timmar.
Vi kunde liksom inte sluta, och ville inte skiljas åt.Då visste vi så klart inte att vi några år senare skulle gifta oss och få barn. Men på något sätt anade vi det ändå. Med risk för att låta väldigt klyschig; allting kändes bara så rätt.
Under våra första veckor tillsammans brukade vi säga till varandra att det kanske kändes så bra bara för att det var precis i början. För att vi var nykära och långt ifrån trist vardag. På den tiden var vi båda nämligen ganska cyniska och bittra när det kom till kärlek. Vi har ju inte kommit till skiten än, sa vi alltid.

Men skiten kom inte. Han flyttade in hos mig några månader senare och förälskelse blev till djup kärlek. Peter är fortfarande den jag helst umgås med. Den som alltid förstår mig. Och vi har fortfarande inte slutat prata.
När vi så kom till skiten var det ju av en helt annan sort. Nämligen min hälsa som blev allt sämre och påverkade vårt liv allt mer.
Jag vet att det inte är lätt att leva så här. Det är inte lätt att leva så nära någon som är sjuk. Det är inte lätt att se livet krympa och försvinna, och allt det man brukade fylla det med ersättas av läkarbesök, undersökningar och oändliga timmar av efterforskningar.
Jag vet att det finns en hel värld av svårigheter som Peter handskas med. Det är en av de få saker vi inte kan dela, för vi kommer alltid vara på olika sidor av det här. Jag den som är sjuk och han den som är intill.

Men trots allt är vi lyckliga. Just för att vi har varandra. Peter har aldrig tagit ett steg från min sida. Han har anpassat sig efter hur vårt liv blivit. Han sätter mig och min hälsa före allt. Han är ledsen ibland, men han klagar aldrig. Han lämnar mig aldrig ensam i det här. Han sitter i båten med mig, vi har en åra var och vi ror tillsammans. Han ser det inte som att han hjälper mig utan att vi hjälper oss.
Oavsett vad som skulle hända med mig och min hälsa så kommer jag alltid känna mig som den mest lyckligt lottade i hela världen som får leva med honom.