Den här helgen har varit ganska fridfull. Vi har inte längre överväldigande mycket att fixa med, även om det förstås är en hel del kvar. Tuva har varit i stallet och Peter och Vide har varit ute och byggt snögubbar. Och jag har legat i sängen i vardagsrummet.
De senaste dagarna har någonting hänt inom mig. Det som tidigare bara varit en svag viskning har börjat ljuda allt högre; längtan efter livet. En längtan som jag inte låtit ta så mycket plats för att jag helt enkelt inte skulle orka då.
Men nu vågar jag tänka att nästa vinter kanske jag också kan gå ut och göra snögubbar med Vide. Att jag kanske, en dag, kommer följa med Tuva till stallet och rida. Kanske jag till och med kan åka iväg och uppleva saker i sommar. Tänk om jag kan sitta på en filt vid sjön och kanske bada lite. Svindlande tankar.
Hopp är nödvändigt för att orka, hopp är en underbar tröst, men hopp kan också vara skrämmande. Jag vet liksom inte vilken nivå jag vågar lägga det på. Försöker hålla mig någonstans mittemellan.
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook
https://www.facebook.com/skruvarinacken
