En sak jag aktar mig för är att skapa sanningar om mig själv. Med sanningar menar jag påståenden som man uttalar, eller tänker, med kraft och beslutsamhet. Som vore det fakta. Rätt ofta hör man människor påstå saker om sig själva, med sådan inlevelse att det upplevs som något vedertaget. Både för dem själva och de som lyssnar. Till exempel:
”Jag kan inte bli kär”
”Jag kan inte hålla i pengar”
”Jag är för gammal för att …”
Det är lätt att närma sig dessa tankar ibland, men jag försöker hålla mig därifrån. För jag tror de begränsar mig. Dessa ”sanningar” om ens liv kan bli något som man omedvetet lever efter. Osynliga gränser man håller sig inom.
Om jag redan har bestämt att det är helt omöjligt för mig att träffa någon, hur öppen kommer jag då vara för att göra det? Det är klart att man kan konstatera att man har haft svårt att bli kär, men lämna ett fönster öppet för möjligheten att du kan bli det. Och om man är dålig på att hålla i pengar så kan man ju lära sig det. Varför skulle man inte kunna det?
Konstatera hellre något som föder möjligheter, som till exempel: jag behöver lära mig hur jag ska bli mer ekonomisk.
Vi människor är inte konstanta. Vi är inte fastfrusna i ett särskilt sätt att vara, eller i de omständigheter som är våra liv. Vi är i ständig rörelse. Vi förändras med livets skiftningar. Det vi går igenom sätter sina spår och får oss att tänka om, tänka nytt och till slut göra annorlunda.
Håll inte tillbaka din utveckling genom att låsa dig vid gamla mönster. Ge dig själv och ditt liv möjlighet att förändras.
Fundera på hur du begränsar dig själv.
