Tack för ert stöd och alla fina kommentarer och mail jag fått. Det värmer verkligen ska ni veta. Många skriver också att de känner igen sig och det gör mig ledsen. När man är sjuk har man så mycket att handskas med, och samtidigt så lite energi. Att då också behöva kämpa för att få den vård man behöver är oerhört påfrestande.
Många har blivit arga på vården och Karolinska av mitt inlägg. Med all rätt. När man själv eller någon annan blir felaktig behandlad blir man ju upprörd. Men jag är faktiskt inte arg. Det låter kanske märkligt, men jag har levt i det här så länge nu att jag vant mig. Det var över tre månader sedan jag fick brevet från kirurgen. Frustrerad kan jag bli ofta, men sällan arg.
Det är som jag skrev i inlägget om att förlåta. Jag kan inte förgifta mig själv genom att gå runt och vara arg. Det kommer ju inte på något vis påverka de på Karolinska som negligerar mig och mina besvär. Nej, det kommer bara påverka mig själv. Och jag har nog ändå.
De har tagit ifrån mig möjligheten att få vård (utan att behöva krångla en massa och trolla fram pengar) – de ska inte få ta ifrån mig min mentala hälsa också. Där är det jag som har makten. Makten att göra det som är bäst för mig. Så jag är inte arg. Jag förlåter dem, varenda en som har varit med och beslutat om mitt fall. För min skull.
Jag tror inte heller det ligger något annat än och okunskap bakom. Inte för att det är en ursäkt – vi har ju försett dem med all information de behöver för att råda bot på den okunskapen – men det är en förklaring.
Därmed inte sagt att det är rätt, eller på något sätt acceptabelt. Det här måste förändras. Inte bara för min skull, utan för alla där ute som har liknande besvär. Eller de som kommer att få. Och vi ämnar göra allt vi kan för att uppmärksamma den här bristen i vården.
