Vad innebär det egentligen att förlåta någon?
Förr tänkte jag alltid på det som något jag gjorde för den andres skull, den som gjort mig illa. Om jag inte var arg eller ledsen längre så förlät jag. Och jag gjorde det för att den personen inte skulle behöva må dåligt över det den gjort. Men så började jag fundera över vad det skulle innebära att förlåta för min egen skull.
Först var jag tvungen att gå bort från min gamla betydelse av förlåta. Den var någonting i stil med: det är okej att du gjorde så mot mig. Det gör ingenting. Jag ska inte vara arg på dig längre. Den betydelsen gjorde att vissa saker kändes helt omöjliga att förlåta.
Men om förlåta istället betyder: jag släpper taget om det som hände. Jag låter det inte påverka mig längre. Jag tänker inte låta den händelsen definiera mig. Så känns det annorlunda.
Om det betyder att man slutar önska att det skulle varit annorlunda och istället accepterar hur det blev, så kan förlåta vara oerhört kraftfullt. När jag insåg detta så kändes det mycket lättare och mer logiskt att förlåta någon.
Om det inte är en aktiv relation jag har med någon, om det är en främling som behandlat mig illa till exempel, så behöver jag inte ens tala om att jag förlåter. Det är något som sker inom mig själv, och för mig själv.
Att hålla fast vid min ilska och vägra förlåta kommer bara skada mig själv. Det är som att dricka gift och hoppas den andre ska bli sjuk.
Vilken händelse i ditt förflutna påverkar dig än idag? Vem behöver du förlåta för att kunna släppa taget om den? Vad vinner du på att hålla fast vid den ilskan eller besvikelsen? Hur skulle det kännas att vara fri från den?
Så rätt, Lisa! Dina texter ger så mycket, jag vill inte missa att läsa det du skriver. Tack!
Åh, tack Melvi! Vad glad jag blir 🙂 Det är ännu roligare att skriva när man vet att någon vill läsa. Stor kram till dig!