Det fanns en tid då jag höll fast vid händelser som sårat mig. Länge. Människors svek. Bråk. Att få hjärtat krossat. Bli oskyldigt anklagad. Sådana händelser som satt sina spår och format mig. Gjort mig osäker, rädd för att älska, för att bli lämnad, för att misslyckas, för att vara en besvikelse, för att inte duga … De var en förklaring till att jag var som jag var. Lite trasig.
Frågar man någon, vem som helst, kan de oftast nämna flera sådana händelser. Vi bär dem med oss. Små ärr som inte syns men ännu skaver. De blir en del av vår livshistoria. Något som hjälpt forma de vi är idag.
Jag insåg att för att kunna vara lycklig måste jag sluta låta det förflutna påverka mig. Jag var tvungen att ta tillbaka makten från dessa händelser. Jag behövde släppa taget om dem.
Det är inte lätt. Och de som var svårast att släppa var de där jag verkligen kände att någon gjort mig orätt. Där jag var felaktigt behandlad. Kränkt. Egot ville gärna hålla fast vid dem. De där jag var ett offer. Det var nästan lite tryggt. En ursäkt att gömma sig bakom.
Men det handlar inte om det, om att ha rätt eller fel. Det handlar om att släppa taget om det som varit. Oavsett.
Så hur gör man det? Hur släpper man taget om dessa händelser?
Jo, man förlåter. Och det tänkte jag skriva mer om i morgon.
