Människan är extremt anpassningsbar. Man kan vänja sig vid mycket. Situationer som man en gång inte ens kunde föreställa sig kan bli vardag. Och saker man inte trodde sig kunna leva utan kan bli till ett avlägset minne. Med tidens gång dämpas saknaden och ger plats för acceptans. Och genom förlusten av det som en gång var lär man sig uppskatta det som är. Det som faktiskt finns kvar.
Men en sak som är svår att leva utan är hopp. För några år sen befann jag mig där. Jag blev allt sämre, gav upp mer och mer av mitt liv, och smärtan intensifierades. Jag levde i tron om att så skulle det vara. För alltid. Jag skulle leva ett liv där jag bara lämnade hemmet ibland. Där jag fick betala ett högt pris för aktiviteter och utflykter.
Jag minns hur jag satt hos smärtläkare, sjukgymnaster och ortopeder och fick höra att mina nackproblem berodde på att jag har EDS och därför inte gick att göra något åt. Det var musklerna som blev utmattande helt enkelt. Ju sämre jag blev desto svårare var det att acceptera. Att må väldigt dåligt utan hopp om förbättring är som att klättra uppför en bergsvägg och veta att det inte finns någon topp.
Så när jag till slut fick veta det jag vet idag så förändrades allt. Plötsligt skingrade sig molnen och jag kunde se toppen av berget, även om den var väldigt långt borta. Men bara att veta att den fanns där gjorde att varje dag blev lättare.
Och nu är jag snart uppe.
