Jag var aldrig en av de där som visste vad de skulle göra med sitt liv. Jag gick ut gymnasiet och sen undrade och undrade jag vad jag skulle syssla med. Vad som var min grej. Jag övervägde varenda tänkbart yrke. Och under tiden jobbade jag som servitris och cafébiträde för att försörja mig och Tuva.
Jag undrade mig ända fram till 2008. Då gick jag skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Egentligen kändes det inte alls som ”rätt” grej att göra. Visst älskade jag att skriva och hade gjort det sen jag var liten, men det kändes inte särskilt förnuftigt. Hur skulle en utbildning i skönlitterärt skrivande kunna leda till ett jobb?
Det var just sådana ”förnuftiga” tankar som gjorde att jag bara undrade och undrade alla dessa år. För innerst inne visste jag ju vad jag tyckte om att göra. Men förnuftet i kombination med dåligt självförtroende hindrade mig.
Det dumma med dåligt självförtroende är att man matar sig själv med massa lögner – utan att ifrågasätta dem.
När jag började skrivarlinjen så sa jag till mina lärare och klasskamrater att jag var en sådan som bara kunde skriva två sidor, sen tog det liksom slut. Mina berättelser blev alltid korta, så därför skulle jag aldrig kunna bli en romanförfattare. Jag minns hur jag kände mig nedslagen när vi fick reda på att det är om möjligt ännu svårare att lyckas som novellförfattare.
Ett och ett halvt år senare hade jag skrivit klart min första roman. På över 300 sidor.
Det var inte alls så att jag bara kunde skriva korta berättelser, det var bara jag som trodde det. Och ifrågasatte det aldrig. Tänk om jag hade haft lite mer tillit till mig själv. I alla fall trott att jag kunde lära mig att skriva en roman. Eller vad som helst egentligen.
Och tänk alla dessa år som jag slösade bort på att jobba med något som jag inte alls tyckte var roligt. Bara för att jag skulle vara så förnuftig. Och för att jag lyssnade på rösten som sa att jag inte klarade någonting.
Några år senare skrev jag en roman till. Ingen av dem är utgivna, de ligger i en låda här hemma. Jag tror inte heller jag skulle vilja ge ut dem. Men poängen är att egentligen visste jag hela tiden vad jag ville göra. Vad som var min grej.
Att följa förnuftet kanske inte alltid är det bästa. Inte när det handlar om vad som gör en lycklig. Ibland kan det faktiskt vara direkt destruktivt.
Tillbringar du dina dagar med att göra något du älskar? Eller gör du något för att det är det förnuftiga att göra?
