Jag har försökt att vila från allting igår och idag. Det är svårt. Svårare än jag trodde. Så fort jag kommer på något jag behöver göra, ett mejl att skicka eller någon information att leta efter så är det svårt att låta bli. Det är svårt att inte göra något som kanske kan leda till någonting.
Men jag har i alla fall dragit ner på tempot. Jag har lagt ifrån mig telefonen och vilat mer. Jag vet inte om behovet av att hela tiden hålla på med det, att försöka ”lösa” min situation, egentligen är ett sätt att fly från den. För i tystnaden och stillheten blir allt så påtagligt. Jag vet inte.
Det känns också som om jag på något sätt ger upp om jag bara ligger här. Det är ju inte så, men … lite så känns det. Jag har svårt att komma ifrån det.
Peter sa en bra sak då när jag bröt ihop. Han sa att jag skulle surrender. Jag började gråta igen när han sa det för jag förstod precis vad han menade, och det var exakt vad jag behövde höra. Det var att säga så mycket i ett enda ord. Det fångade allt.
Surrender.
Inte surrender som att ge upp. Utan mer som att acceptera och vara tillfreds med det. Men liksom starkare än acceptera. Mer kraftfullt. Kanske som att acceptera på ett själsligt plan snarare än ett intellektuellt. Eller vad tycker ni?
