Jag kände mig bättre idag så jag gick ut för en promenad. Det är alltid en balansgång mellan att ge kroppen vad den vill ha, och själen vad den behöver.
Idag behövde kroppen egentligen vila – men min själ behövde andas frisk luft, känna doften av äpplen i trädgården, se hästarna beta i hagen och känna solen mot huden.
Men jag kom inte så långt. Efter fem minuter dunkade huvudvärken i varje steg och det spelade ingen roll hur vackert det var omkring mig, eller hur härligt det var ute. Huvudvärken tog över. Så jag gick hem igen.
Väl hemma insåg jag att samma saker som motiverar mig till att fortsätta kämpa, stå ut lite till, hålla ihop en dag till – är samma saker som gör mig uppgiven och frustrerad.
Att vara ute i naturen gör mig lycklig och påminner mig om allt som är värt att kämpa för. Jag vill kunna vara ute utan att övermannas av smärta. Det motiverar mig. Det är en av de saker jag kämpar för.
Men samtidigt kan samma sak göra mig så frustrerad, och få mig att uppgivet tänka: jag kräver inte så mycket av livet. Jag vill bara kunna gå en promenad och njuta av skogen och naturen! Är det verkligen för mycket begärt?!
