Jag frågade Tuva idag vad jag skulle blogga om. Och hon svarade ”mig, blogga om mig.” Så då gör jag väl det.
Jag fick Tuva när jag var 20 år. Det var inte på något sätt planerat att jag skulle bli mamma då. Men det var det absolut bästa som kunde hända.
Det var en sådan fantastisk gåva jag fick. En bästa vän som har varit vid min sida sen dess. Och eftersom det bara skiljer tjugo år mellan oss så krymper ålderskillnaden ju äldre hon blir. Vi hinner liksom mötas i mitten.
Hade jag inte fått henne då så hade jag nog bara haft ett barn nu. Vi visste det inte då, men Vide skaffade vi i grevens tid. Medan det fortfarande var möjligt. Jag skulle aldrig klara av att vara gravid idag. Inte heller att föda. Knappt ens bära mitt nyfödda barn.
Och att tänka mig mitt liv utan Tuva är helt omöjligt. I många år var det bara hon och jag, vilket jag tror förde oss ännu närmare varandra. Ett år levde vi på bara arton kvadrat tillsammans. Det gick bra det med, och idag värdesätter vi den tiden både hon och jag. Vi minns den inte som jobbig för att vi bodde så trångt och hade så ont om pengar. Vi minns den som fin och speciell för att vi tillbringade så mycket tid tillsammans. Vårt band stärktes ytterligare för att vi alltid var i samma rum.
Många ser föräldraskap som att man ska lära sina barn en massa saker, och så är det ju. Men det är också vi som lär av våra barn. Tuva har lärt mig minst lika mycket som jag har lärt henne. Säkert mer. Genom vår relation har jag lärt mig så mycket om mig själv. Dessutom är det ju hon som lärt mig att det är pinsamt att gilla sina egna bilder på instagram och att göra sådana här smileys 🙂 är drygt.
I takt med att ens barn blir äldre ställs det andra krav på en som förälder. Ibland är det svårt att fatta beslut. Man vill skydda sina barn samtidigt som man inte vill beröva dem någonting. När jag tvekar över ett beslut så brukar jag påminna mig om att mitt jobb inte är att kontrollera Tuva, utan att vägleda henne.
