Under många år i mitt liv var jag olycklig. Djupt deprimerad i vissa perioder. Jag kämpade med dålig självkänsla, dåligt självförtroende och en känsla av meningslöshet.
Jag läste många böcker om personlig utveckling och hur man blir lycklig. De handlade om att man ska älska sig själv. Att man ska våga följa sina drömmar. Att man ska tänka positivt. Men det som jag aldrig läste någonstans var exakt hur man gör det.
Hur tänker man positivt när allt känns negativt? Hur börjar man älska sig själv när man är fylld av självförakt? Hur vågar man göra det man drömmer om, när man inte har något självförtroende?
Men svaret på det har jag fått under de här åren jag har varit sjuk. För trots att jag har alla de här kroppsliga problemen och fysiska begränsningarna – så är jag idag lyckligare än jag någonsin varit. Till viss del beror det givetvis på att jag har mina älskade barn och Peter. Men det beror också på någonting annat som jag har lärt mig längs vägen.
Nämligen att allting handlar om vad jag tänker. Allting utgår ifrån mina tankar. Allt utom primitiva känslor – som egentligen är reaktioner – såsom rädsla om något hotar mitt liv. Allt annat startar med en tanke.
Allt startar med en tanke.
Ångest, oro, avundsjuka, svartsjuka …
Det handlar om att bli medveten om sina tankar. Att bli medveten om rösten i huvudet och vad den säger. För alla har vi den där rösten i huvudet som är våra tankar. Ofta förväxlar vi den med oss själva. Men vi är inte våra tankar.
Vi är inte våra tankar.
Det kanske kan låta främmande men –
om vi kan betrakta våra tankar, hur kan vi då vara våra tankar?
Vi är medvetandet bakom tanken. Vi är det som betraktar tanken.
Men för att vara mer konkret:
Först och främst måste man bli medveten om sina tankar. Vad är det jag säger till mig själv?
Jag började lyssna på mina tankar för några år sen. Kanske är det lättare att göra det när man är ensam och i stillhet så mycket som jag är.
Då förstod jag att det inte var konstigt att jag hade så dåligt självförtroende och kände att jag inte dög på alla möjliga sätt. För det var precis vad jag sa till mig själv hela tiden. Tittade jag mig i spegeln till exempel, så var den där rösten där och berättade för mig hur tjock jag var, hur ful min näsa var, hur blek och trött jag såg ut …
Inte konstigt att jag hade dåligt självförtroende, när jag hade någon som tryckte ner mig så.
Jag själv.
Jag levde i ett nära förhållande med någon som kränkte mig.
Mig själv.
Jag satte upp en regel för mig själv: det jag aldrig skulle säga till mina barn – fick jag inte säga till mig själv.
Det kräver en del övning. Och jag kan fortfarande trilla dit ibland och börja hacka på mig själv. Men nu blir jag medveten om det ganska fort och slutar. Jag väljer att sluta. Jag väljer att inte tänka så. Att inte göda sådana tankar om de smiter in.
Det handlar inte om att man måste stå framför spegeln och hylla sig själv, och tänka att man är så fantastiskt vacker och bra. Har man tänkt negativt om sig själv i flera år kommer man antagligen ändå inte tro på det.
Nej, det räcker faktiskt med att inte tänka negativt. Att välja att inte tänka illa om sig själv.
Det här gäller ju allt, livet i största allmänhet. Inte bara tankar om sig själv.
Allt negativt vi säger till oss själva. Alla historier vi berättar.
Som till exempel: Jag kommer aldrig att bli lycklig. Jag kommer aldrig att träffa någon, aldrig få ett bra jobb, jag är så dålig på det här, ingen kan älska mig …
Hur ska man kunna må bra om det är vad man får höra hela dagarna?
Om en vän är ledsen och går igenom någon sorts kris – inte säger vi då: nej, det kommer aldrig ordna sig. Du kommer inte bli lycklig igen. Livet är värdelöst.
Så varför ska vi säga så till oss själva?
Nu säger jag inte att allt blir fantastiskt bara för att man slutar tänka negativt, men det börjar helt klart där.
För att förändra sig själv eller något i sitt liv måste man först förändra sina tankar.
