I alla påfrestande situationer gäller det ju att hålla motivationen uppe. Något som får en att fortsätta när det känns som om man inte orkar mer. Att mentalt redan befinna sig i mål, istället för mitt i loppet.
Och precis som idrottsmän visualiserar att de går över mållinjen, försöker jag föreställa mig att jag kommit fram. Till mitt liv efter operationen.
Men det är svårt just nu. Jag vet inte längre vad jag ska föreställa mig. Det är som att försöka drömma om något okänt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont. Jag minns inte hur det känns att inte vara trött.
Att ha energi.
Och ibland kan jag inte ens drömma om saker jag vill göra. Det känns så oerhört långt borta. Jag kan inte minnas något som jag vill. Allt känns främmande och svårt att föreställa sig. Och jag frågar mig själv: vad tycker jag om att göra egentligen?
Allting färgas av smärtan. Jag föreställer mig någonting jag vill uppleva, men känner bara hur ont det skulle göra och hur trött jag skulle bli. Och att tänka sig att göra det utan smärta och trötthet, det är ungefär som att föreställa sig att en dag breda ut armarna och flyga iväg.
Otroligt. Och overkligt.
Men ibland när jag gör något så kan jag tänka: det här vill jag göra! Det här känner jag mig lycklig av. Det räcker med en liten stund då smärtan håller sig i bakgrunden, och jag kan njuta av upplevelsen. Som nu ikväll när vi tog en liten promenad inne på slottsområdet. Luften var ljummen och fylldes då och då av doften från sjön. Slottet glödde i kvällssolen. Vide höll mig i den ena handen och Peter i den andra.
Då glimmade det till inom mig. Jag mindes.
