Jag tycker man ofta hör människor i svåra situationer säga: det är inte rättvist.
Det är inte rättvist att just jag ska vara sjuk, till exempel. Många har sagt det till mig också. Vad orättvist att du ska ha det så svårt.
Jag har funderat mycket kring det där.
Om man tänker så utgår man ju ifrån någon sorts tes om att livet är rättvist. Att plågor och välsignelser fördelas ut jämnt över mänskligheten. Men vi vet ju alla att det inte är så. Till exempel är det ju extremt orättvist att vissa föds rakt in i fattigdom och misär. Kanske krig. Kanske som gatubarn i Indien. Medan många av oss föds här. I ett land utan krig. Med tak över våra huvuden och ynnesten att alltid få äta oss mätta.
Sen kan man ju också fråga sig vem som då skulle ansvara för att det är rättvist, och reglera detta. Något slags gud?
Jag tror man gör sig själv en otjänst genom att tänka så.
Utgår man istället ifrån att livet varken är rättvist eller orättvist – det bara är, så blir det lättare att hantera. Svåra saker händer, ibland svårare än vad vi kunnat föreställa oss, och allt vi kan göra är att handskas med det efter bästa förmåga.
Jag har själv tänkt så tidigare i mitt liv, när jobbiga saker inträffat. Men det gör jag inte längre. För vems situation ska jag mäta min emot? Någon som är frisk, aldrig har ont och kan göra allt det jag drömmer om?
Eller någon som har cancer och bara några månader kvar att leva?
Det finns alltid de som har det bättre, och de som har det mycket värre.
Att hävda att någonting som drabbat en är orättvist gör också att man intar en offerroll. Och att ta sig igenom tunga saker som ett offer tror jag är svårt. Det finns liksom ingen styrka att hämta i det utgångsläget. I en offerroll så är du besegrad och svag. Hur ska du kunna kämpa från det läget?
Därmed inte sagt att man inte får vara ledsen eller uppgiven ibland. Att känna smärta eller sorg är ju inte samma sak som att vara ett offer. Det är att vara mänsklig.
Och om man vill bli riktigt filosofisk kan man ju fundera över vad som egentligen är en gåva och vad som är en plåga. Det som först känns som det värsta som kan hända – kan ju ibland visa sig faktiskt vara någonting bra. I slutändan.
