Idag får jag jobba på det här med acceptans som jag tjatar så mycket om. För idag är jag inte så mycket att ha här hemma. Jag ligger i sängen i vardagsrummet medan Peter sliter med golvet, och hela huset är upp och ner. Det jag helst av allt vill är att röja upp. Rum efter rum. Städa, plocka, dammsuga, vika tvätt och rensa i skåp …
Mitt huvud vill det. Min kropp vill inte alls det, och protesterar högljutt om jag försöker ignorera den.
Det är liksom ett glapp mellan huvud och kropp. Mellan vilja och förmåga. Och ibland är jag så less på att ta hänsyn till min kropp. Ibland kan jag bli trotsig som en tvååring och tänka att jag skiter i hur jag mår, och hur jag kommer att må – jag kör på ändå.
Men den som förlorar på det i slutändan är ju förstås jag. Genom att må ännu sämre – och bli ännu mer begränsad.
Hur frustrerande det än är att hela tiden lyssna på min kropp och dess begränsningar, så är det mitt enda alternativ. Jag kan inte ligga i krig med min egen kropp. För det är ett krig som jag alltid kommer förlora.
Det skulle bara resultera i att jag skulle må mycket sämre, hela tiden. Jag eftersträvar alltid att lägga aktivitetsnivån precis vid vad jag klarar av. På så sätt jag jag göra lite och ändå må hyfsat. Men det där faller ju så fort jag måste göra nånting utanför min gräns.
Så. Jag accepterar att det ligger tvätt över hela sovrummet. Att diskmaskinen behöver plockas ur. Jag accepterar smutsdisken på diskbänken. Smutsiga handfat och toaletter. Jag accepterar. Det är okej. Inte jobbigt alls. Nej då.
