Att svälja en bomb

Jag har varit inne på det här förut. Mitt liv nuförtiden handlar så mycket om acceptans. Det är verkligen en konst att bemästra. Ibland gör det nästan fysiskt ont att tvingas acceptera något, men det finns liksom inget alternativ. Om man inte accepterar är det som att alltid vara mitt i ett brinnande krig.

Att acceptera betyder inte att man slutar hoppas på att situationen ska förändras. Det betyder heller inte att man ger upp, eller slutar kämpa för något. Det betyder bara att man accepterar situationen för vad den är. Just nu. I detta ögonblick.

Vi kan ta det där träsket som exempel igen. Om vi tänker oss att jag nu befinner mig mitt i träsket. Att jag accepterar betyder inte att jag slutar försöka ta mig därifrån. Det betyder bara att jag accepterar att jag är där. I träsket. Just nu.

För om jag inte accepterar det. Om jag sprattlar, får panik, och viftar omkring mig, så kommer jag bara att sjunka djupare. Jag kommer ödsla min energi. Och det blir svårare att ta mig framåt.
Om jag accepterar kan jag hålla mig lugn, få överblick över situationen, och fokusera på hur jag ska ta mig därifrån.

Men. Det betyder inte att det är lätt. Vissa saker som jag tvingats acceptera har varit som att svälja en bomb och låta den brisera i magen.

Jag tror det är det här som man egentligen syftar på när man säger att någon är stark. I alla fall en del av det. Att man accepterar sin situation utan att brytas ner av den. Att man inte ger upp och tillåter sig själv att sjunka. Man bara fortsätter sätta den ena foten framför den andra, hur trögt det än går.
Att man inte blir ett offer för sina omständigheter – utan en kämpe utifrån sina förutsättningar.