Ibland känns det som om jag sväljer och sväljer, och till slut blir det fullt. I mig. Till slut måste jag kräkas.
Med sväljer menar jag inte att jag trycker undan något, men som jag sagt förut så kan jag inte gå runt och vara ledsen och må dåligt hela tiden. Då skulle jag aldrig orka. Men för varje gång jag egentligen är ledsen eller frustrerad över något – och väljer att inte fokusera på det – så är det som om jag spar det inuti istället. Och till slut måste det ut.
Med kräkas menar jag förstås inte att jag bokstavligen talat spyr, utan att jag släpper ut allt.
När jag haft en tuff dag, har mer ont än vanligt och är tröttare – ja då brukar det komma ut. Igår var det dags för ett litet sammanbrott igen.
Så vid halv elva igår kväll, när Peter hade ägnat hela kvällen åt att plocka undan inför golvslipningen, fick han lyssna på min klagosång.
Lyckost honom.
Jag pep och snörvlade, grät och snorade.
Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet att jag inte definieras av vad jag gör, eller vilka roller jag har
– men det enda jag gör har med sjukhus, läkare och min kropp att göra. Om det ändå vägdes upp av annat, så kanske det skulle kännas annorlunda. Men det är det enda jag gör. Jag känner mig som en skröplig, åttioårig tant. Hela jag är bara fylld av att vara sjuk.
Idag blev jag liksom exalterad över att prova en handledsortos som faktiskt var skön!
Vem är jag ens?
Hur blev det att mitt liv handlar om det här?
Jag är så less på att må dåligt, jag orkar inte ha ont längre. Jag vill bara hoppa in i en annan kropp!
Vi pratade länge om allt. Som vi alltid gör när jag får mina sammanbrott. Det är lite nya känslor som har dykt upp, och vi kom fram till att en förklaring till det säkert är den här bloggen. Jag har ju till stor del levt i min lilla bubbla. Jag har mest pratat med mina vänner som är i ungefär samma situation. Nu är det som om jag är mer en del av den andra världen, den utanför. Den där folk har karriärer och åker på semester. Sitter på uteserveringar, solar och badar.
Och jag det blir exalterad över ortoser.
Men idag är en ny dag. Jag har plockat ihop mig själv. Jag har gråtit. Nu är det bara att ta en dag i taget. Ibland kanske en timme i taget. Att hålla fast vid hoppet och tanken på att det kommer bli bättre.
