Jag märkte aldrig att jag somnade och så var jag plötsligt vaken igen. Skruvarna var i. Huvudet kändes tyngre än vanligt, på grund av ställningen antar jag. Det sved och brände intensivt ovanför öronen. Jag frågade om det skulle vara så och fick mer bedövning där. Det är ett vanligt problem för oss med EDS – att lokalbedövning tar sämre. Den glesa bindväven transporterar helt enkelt inte runt den lika bra.
Så fick jag nämna de symptom som besvärande mig mest just då. Det var:
* Kvävningskänslan
* Ögonryckningar. Mina ögonlock fladdrade helt galet och ögonen for runt där innanför så fort jag försökte blunda.
* Tryck i ögonen och liksom ovanifrån. Som om något trycker ner pannan. Det påverkar synen så jag såg lite suddigt och hade svårt att fokusera blicken.
* Ont i skallbasen och nacken.
Det var dags att på påbörja traction. Men först en lite klunk vatten. Jag satte det omedelbart i halsen och hostade kraftigt.
De hängde på första vikten, ca 9 kg, och sedan gick vi igenom alla symptom. Jag fick ge en procentsiffra på upplevd förbättring/försämring. Det var en märklig känsla när vikten hängdes på. Lite obehagligt, kändes som ett jättetryck ovanpå huvudet, men samtidigt kändes huvudet lättare än vanligt. Jag fick ta en klunk vatten igen, och den här gången satte jag inte i halsen. Men klumpen fanns fortfarande kvar.
Cirka 14 kg.
Nu började det kännas riktigt bra. Ögonen slutade att rycka nästan helt. Jag kunde blunda avslappnat. Trycket över ögonen från pannan lättade något enormt. Det kändes helt fantastiskt!
För att försöka illustrera lite hur det kändes; rynka din panna, nedåt, så hårt du kan. Tills ögonen smalnar. Håll så en stund. Sedan slappnar du av och låter pannan glida upp igen. Ungefär så kändes det. Gånger hundra.
Fortfarande en klump i halsen, men den var mindre.
Så fortsatte vi, upp till 16 kg. Vid varje stopp togs det också röntgenbilder. Med 16 kg traction var ögonlocken stilla. Jag kunde svälja vatten obehindrat. Klumpen i halsen var borta. Min syn var klar. Jag tänkte är det så här det ska kännas? Är det så här det känns med en normal nacke? Hade glömt bort hur det känns. Att inte känna huvudets tyngd. Att det liksom bara sitter där. Det var så lätt att tänka, jag kände mig inte så där förvirrad och trög som jag alltid gör när jag inte ligger ner. Det är en stående fras hemma hos oss vänta, jag ska bara lägga mig ner så kan vi prata.
Sedan rullades jag upp på Post anesthesia care unit och fick smärtstillande i droppet. Där fick man inte ha besök om man inte skulle stanna flera timmar så Peter fick inte komma upp. Vid det här laget var jag mest less på alltihop, hade nått min gräns. Operationen/undersökningen var över och jag ville bara hem till hotellet och krypa ner i sängen. Alla kuddar överallt var så hårda och gjorde ont mot nacken. Och så ville jag till Peter förstås. Det hade nu gått cirka 3,5 timmar sedan de rullade iväg mig till operationssalen.
Min läkare kom och pratade med mig, berättade att han sett det han förväntat sig att se. Att en craniocervical fusion skulle hjälpa mig. Det var en otrolig lättnad att höra!
Under tiden satt Peter i ett kalt väntrum med en slags sökare som skulle pipa till när han skulle få träffa mig. Eller om något hade gått fel. Han fick en försmak på hur det kommer kännas att vänta på mig under den stora operationen. Den tar 8-9 timmar och är förstås mycket mer riskfull.
När vi äntligen kom tillbaka till hotellet så var jag helt slut. Vi kröp ner i sängen och kollade på Vänner. Jag somnade och sov några timmar.
