Jag ville skriva någonting fint och upplyftande idag. Jag ville skriva något inspirerande. För jag är less på mig själv och det som jag skrivit den senaste tiden. Jag är less på mitt eget ältande. Jag tänkte att om jag ändrar fokus i mina texter så kanske mitt sinne följer efter. Men jag vet inte. …
Ibland när jag hämtar Vide på förskolan så går jag bakom några andra mammor som är på väg dit. De drar barnvagnar med småsyskon till Vides kompisar. Säkert är de föräldralediga. Ibland får jag en klump i halsen där jag går. Jag känner mig så utanför. Inte för att jag vill umgås med dem, men …
Inuti är jag i grunden densamma, men min kropp har förändrat mitt beteende. Nuförtiden är jag en som rör sig långsamt och aldrig längre dansar. Som är glömsk och trögtänkt. Som ideligen tappar saker. Som drar sig undan för att ljud och ljus gör ont. En som vaknar trött och lägger sig utmattad. Fastän jag …
Vide, min kloka lille kille. Vad tänker han om allt det här? Det sorgliga (och samtidigt bra) är att han vet inget annat. Han har inget minne av en mamma som klarar mer. Som inte har nackkrage. Han har bara känt mig så här. Som en spillra av den jag egentligen är. Frågar man Vide …
När jag ser tillbaka nu förstår jag att när jag insjuknade ordentligt 2010 hamnade jag i kris. Jag var sjukskriven och tillbringade mina dagar i sängen. Jag kände mig vilse, deprimerad och värdelös. Min värld vändes upp och ner och såg plötsligt helt annorlunda ut. Jag kände inte igen mig och visste inte hur jag …
