På akuten

Ni som följer mig på Instagram vet att jag åkte in akut till sjukhuset i onsdags kväll. Under eftermiddagen fick jag nämligen feber. Ganska hög feber, efter Alvedon var den fortfarande uppe i 38,8. Får man feber när man står under cellgiftsbehandling ska man alltid kontakta sjukhuset så det gjorde vi, och de sa åt oss att åka in till intensivakuten.

Jag hade verkligen ingen lust att åka någonstans, än mindre till Karolinska igen, jag är där så det räcker ändå. Och särskilt inte då, när det var kväll och jag var trött och mådde dåligt. Men det var bara att bita ihop, dra på sig en sjal och ge sig iväg. Men vi väntade till Vide hade somnat, så slapp det bli en grej för honom och Tuva slapp försöka få en envis sexåring i säng.På akuten fick vi komma in nästan på en gång men sen blev det lite väntetider ändå. De tog blodprover och kollade blodtryck.Läkaren pratade om att lägga in mig så jag kunde få antibiotikadropp, men jag sa att jag verkligen inte ville bli inlagd. Det var min största rädsla hela tiden, att behöva stanna kvar på sjukhuset. Jag ville verkligen inte det för jag visste hur plågsamt det skulle bli. Jag kan inte ligga på en hård säng rakt upp och ner, det är närmast outhärdligt. Jag behöver ligga mjukt och stötta kroppen med en massa kuddar, för att inte ha ont. För att kunna sova. Det är en hel vetenskap, min sovsituation, som jag utarbetat under flera år. Och jag ville verkligen sova.

Men det behövdes hur som helst inte, för när läkaren fick svar på proverna så såg de rätt bra ut. Ingenting som tydde på att jag hade någon infektion. Jag hade ju inga andra symptom heller.

Du får åka hem, sa läkaren. Men det är på eget ansvar. Om febern stiger eller du får några andra symptom måste du komma tillbaka.

Peter och jag bara tittade på varandra och tänkte samma sak; att själva ansvara för min vård är inte något nytt direkt. Det är vi rätt vana vid. Det är rätt lustigt förresten, att svenska vården har hela ansvaret för min cancervård nu, för att hålla mig vid liv faktiskt, när jag för några år sen svävade i livsfara och led svårt och inte kunde hitta någon som brydde sig.Jag tror förresten febern berodde på att jag överansträngt mig. Tidigare samma dag hade jag varit ute med Harry i skogen. Jag var egentligen jättetrött, men pushade mig själv.

Överallt står det hur viktigt det är att röra på sig när man behandlas för bröstcancer. Och det finns forskning som visar att kvinnor som tränar klarar sig bättre. Så jag försöker hålla igång så mycket jag kan, även när kroppen är trött. Men det blev nog ett EDS-bakslag helt enkelt. I vanliga fall får jag inte så där hög feber när jag överansträngt mig, men med cellgifter i kroppen blev det väl en starkare reaktion. Redan nästa dag var febern borta i alla fall, efter att jag sovit ut och vilat ordentligt.