Att få återvända till det fantastiska underbara livet

Åh jag vet inte var jag ska börja … det är knappt jag kan få ner det här i ord. Men jag ska göra mitt bästa.

Ni minns att jag skulle på mammografi och ultraljud idag? Jag berättade aldrig det för er, men för en vecka sen var jag hos min läkare (onkologen) igen. Då kände hon på mitt bröst igen, precis som hon gjorde för tre veckor sen, ni vet när hon konstaterade att tumören hade krympt från åtta centimeter till cirka fyra? Förra veckan kände hon alltså igen och tog än en gång fram måttbandet för att mäta utanpå bröstet. Men hon gav upp rätt snabbt. Hon tyckte det var så svårt att utifrån känna vad som var bröstvävnad och vad som var tumör. Därför bokade hon in mammografi och ultraljud så vi kunde få klara besked om hur stor den faktiskt är. Och idag var det äntligen dags.Jag behövde inte fråga läkaren som gjorde ultraljudet om vad han såg som jag planerat – för att slippa vänta på att min läkare skulle ringa och ge mig svaret – för han berättade ändå.

Så vad såg han då?

Ingenting.

Absolut ingenting.

Han kunde alltså inte se tumören alls. Och det stämde överens med vad han såg på mammografibilderna också. Han kunde se samma förkalkningar i området där tumören varit, men själva tumören kunde han inte hitta. Den är alltså borta! Den är borta!!!Undersökningen var över på några minuter och jag klädde på mig så fort jag kunde och gick ut till Peter i väntrummet. Där började jag gråta och hulkade fram:

Den är borta. Han kunde inte hitta den. Den är borta!

Jag gråter nu när jag skriver detta. Det finns inga ord som beskriver det jag känner, som vi känner. Att nämna sådant som lättnad och glädje är som att beskriva rymden som ganska stor. Men jag är så ofantligt lycklig, lättad och glad. Det känns som om jag gått runt med ett berg på mina axlar som någon nu lyft bort. Som om jag varit i helvetet och nu fått återvända till livet. Det fantastiska, underbara livet.

När vi gick ut därifrån så fann vi oss själva åter igen gråtande på samma gata som för sju veckor sen, när vi just fått veta att jag hade bröstcancer. Åter igen stod vi omslingrade och åter igen hulkade jag av gråt, nära ett sammanbrott. Men då var det av ofantlig sorg, av chock och rädsla. Nu var det att allt det, allt det som vi burit på dessa veckor, plötsligt lämnade oss. Och det så hastigt att vi nästan blev chockade igen. Som om vi inte hängde med i denna svängning som fick hela vår värld att rubbas.Nu vet jag inte hur det kommer att bli med cellgiftsbehandlingen, hur många till behandlingar de tycker jag behöver. Säkert blir det av på fredag som planerat, men tänk om, tänk om jag inte behöver fler än så. Det skulle vara så obeskrivligt skönt. Men det viktiga är att tumören är borta. Att jag kommer bli frisk. Allt annat kan jag klara av.

Tack alla ni som läser och följer med och hejar och stöttar! Det betyder så mycket för mig <3