Här har det inte hänt så mycket idag. Harry har börjat finna sig tillrätta, Vide är på bättringsvägen och jag vilar upp mig efter de här intensiva dagarna. När vi kom hem igår mådde jag riktigt dåligt och tänkte att jag var på väg att krascha rejält. Men jag mår faktiskt helt okej idag. Är så glad för det! Om det håller i sig är det smått fantastiskt. Så mycket aktivitet utan att bli helt förstörd. Men jag ska inte ropa hej än.
Både Harry och jag vaknade vid halv sex imorse så vi gick ut en sväng. Det var en härlig känsla att helt nyvaken gå ut i den ljumma sommarmorgonen. Daggen glittrade i gräset och allting var så stilla.
Ännu härligare var det när vi kom in och gick och lade oss igen. De andra sov fortfarande och även Harry och jag somnade om och så sov vi till nio allihop. Jag tror vi behövde det. Peter har sprungit upp om nätterna nu när Vide varit sjuk, jag var slut efter herrgårdshäng och bilresa och Vide sjuk. En sovmorgon gjorde oss nog gott.
Det är så fint att ha Harry här. Det känns liksom som det ska vara så, och som om det var något som fattades innan. Jag är uppvuxen med hund, vi hade alltid minst en hemma, så kanske är det därför det känns så. Han är så snäll och lugn och verkar älska att det finns så många att gosa med här. Många som vill klappa och klia. Imorse sov han på rygg i vår säng, med den lilla rosa magen i vädret, så jag tror han börjar känna sig som hemma.
Tuva och Harry <3
