Under eftermiddagen igår ökade smärtan ganska markant. Säkerligen från ansträngningen av besöket på sjukhuset. Men jag blev ändå inte påverkad på samma sätt som jag skulle blivit innan. Inte lika utmattad och förvirrad. ”Bara” mer smärta.
Under natten hade jag svårt att sova. Jag vet inte varför, var bara klarvaken.
Ibland snurrar tankarna och jag slås av vad som egentligen hänt. Det är lite märkligt att genomgå en sådan här operation. Ett så stort ingrepp, som skedde när jag liksom inte var där. Det enda som skvallrar om det nu är effekterna efter. Det känns lite svårt att hantera och bearbeta något som skedde medan jag inte var vid medvetande.
Det är det jag måste ta in och smälta. Vad som hände när jag sov. Kanske låter det dramatiskt, men för mig känns det som något jag måste lära mig hantera och acceptera. Kommer på mig själv med att vilja slå bort alla tankar på mig själv på operationsbordet. Eller på vad som sitter i min nacke. Men jag tror aldrig det är bra att trycka undan saker. Så jag försöker ta in det och acceptera det. Lite i taget.
Vide och Peter ska ge sig iväg på ett litet äventyr. De försöker komma ut minst en gång om dagen, annars blir det himla tråkigt här för Vide. Jag ska nog bara vila och titta på någon serie. På så sätt hoppas jag klara av en promenad ute lite senare.
Tack! Nu ska jag skriva några rader innan maten ska fram på bordet. Tänker ibland,bara jag inte blir sjuk,ty det hänger ju mycket på oss kvinnor,hur allt ska fungera. Man är ju inte oersättlig,men man tror ju det,när man är frisk. Vila så mycket Du kan,ty det stärker hela kroppen. Du ska veta,att det är inte så länge sedan ingreppet gjordes. Du har varit o är fantastisk. Ha tålamod Lisa,jag finns med Dig i mina o Dina tankar. KRAM. Siw
Hej Siw!
Tack för alla dina fina och kloka kommentarer. De värmer mitt hjärta ska du veta.
Du har så rätt, jag påminner mig om att det inte gått så lång tid än. Det går framåt, men det måste gå långsamt framåt. Så. Tålamod, tålamod. Tur jag övat upp den egenskapen de senaste åren …
Många kramar
Lisa
Jag känner igen de där tankarna. Blev opererad sju gånger under 9 månader. Jag vet att jag har legat på operationsbordet många många timmar i flera repriser, men ändå känns det overkligt. För mig har det på något vis varit både skrämmande och skönt. Skrämmande att inte ha kontroll, men skönt att veta att från och med nu är det någon annan som tar över och försöker reparera och fixa problemen. Nu sex år efter operationerna tänker jag inte så mycket på det mera, men jag känner evig tacksamhet till kirurgerna som räddat mitt liv och fått mig tillbaka på fötter, gång på gång. Jag känner stark tillit till dem. Före mitt operationshelvete var jag livrädd. Hade aldrig blivit opererad förut. Hade ingen bil av hur något går till på en kirurgisk avdelning. Nu känner jag mig lugnare när jag tänker på det.
Hej Lisa.
Vilken kämpe du är. Det värsta är gjort nu. Du berör verkligen. Jag började titta in på din blogg i början för en tid sedan.
Funderade just när du skulle bli opererad. Har precis läst allt. Skickar dig all lycka o läkning till dig o familjen.
Jag är själv nackskadad med samma besvär. När du orkar framöver hör gärna av dig/ er. Har en del information till dig . Kram Pernilla Henriksson