Så var det dags

Vid middagen igår frågade vi Vide om han hade något bra tips till mamma nu när hon skulle opereras. Något hon ska tänka på. Han har ju själv nyligen opererats och jag tänkte att han kanske skulle säga något roligt. Det han sa var så mycket mer.

”Du ska tänka på att vi kramas. Utan krage. Det är gosigare.”

I tystnaden som följde var inte ett öga torrt. Lilla kloka Vide. Ibland känns det som det är han som håller oss i balans när det gungar som värst.

Lisa somnade runt klockan elva och sov djupt tills klockan ringde vid sex imorse. Jag vet det eftersom jag låg vaken och tittade på henne hela natten.
Hon har varit så förunderligt samlad de senaste dygnen. Så lugn. Det har smittat av sig på oss andra och tillåtit oss att njuta av ett vårljummet Barcelona.

Vi anlände till sjukhuset klockan sju imorse. Efter inskrivningen visade en piccolo(!) oss vägen till ett rum på tredje våningen. 

Lisa fick duscha och byta om till en blå pappersliknande särk och matchande vita strumpor. 

Medan vi skämtade om den finska ballerinan infann sig en känsla av overklighet i mig. Tänk att det nu var dags för det som vi så länge kämpat för.
Det knackade på dörren och en sköterska kom in med den brits som skulle ta Lisa vidare för ytterligare förberedelse.
Det var nu vi skulle skiljas åt. Den skämtsamma stämningen övergick plötsligt i sammanbitet allvar. Vi upplevde ju samma sak i New York, men den gång var vi oförberedda och det var väldigt jobbigt. Nu var vi förberedda och vi kysstes lugnt hejdå. Ett par tårar kom såklart men Lisa kändes lugn och beslutsam.

Nu är klockan tio och Lisa har förmodligen sövts. Jag är säker på att hon kände Vide krama hennes bara hals när hon somnade in.