Vi gick upp klockan sex imorse, för Vide fick bara äta fram till klockan sju. Jag gjorde en extra stor frukostmuffin till honom (bra tips för kräsna barn) vi satte Emlasalva i båda armvecken och på handryggarna. Sen gav de sig av. Jag kröp ner i sängen igen och grät. Det gör så ont att han ska sövas och opereras, och det gör ont att jag inte kan vara där. En våg av ilska mot min kropp sköljde över mig. Att min defekta kropp går ut över mig och mitt liv kan jag ta, men när det påverkar mina barn är det så mycket svårare.
De ska ju bara ta bort en bit av halsmandlarna, det är ingen stor operation, men kan inte låta bli att oroa mig ändå. Vi vet inte om Vide har EDS. Det är en 50% risk för ärftlighet och det är svårt att sätta diagnos på så små barn. Vi har så klart informerat sjukhuset om detta och de har tagit det på allvar. Han kommer få stanna en natt, i vanliga fall åker man hem samma dag, och de har konsulterat med EDS-kunnig kirurg. Vi har alltså gjort allt vi kan.
Men … antar att mycket ligger i att jag har svårt att lita på läkare nuförtiden. Det är dumt att dra alla över en kam så, jag vet, men så har det blivit efter allt jag gått igenom. Mitt kontrollbehov när det gäller vården är lite spårat … Jag litar inte på någon eller något. Jag vill bara åka dit nu och dubbelkolla med alla att de vet vad som gäller.
Nu ligger jag i sängen. Försöker distrahera mig lite genom att titta på något. Peter är ju där och honom litar jag på. Fick den här bilden och det gjorde mig lite gladare, att Vide verkar ha roligt i all fall.
