Nu har jag börjat räkna ner dagarna till operationen. 32 idag. Varje gång jag tänker på den så fladdrar det till av nervositet i magen. Men det är okej. Det är okej att jag är nervös. Det vore konstigt om jag inte var det.
Jag skrev ju för ett tag sen att jag inte kände mig redo, men att jag litade på att jag skulle bli det. Jag tror jag börjar komma dit. Sen vi bokade in operationen så har jag långsamt närmat mig den i tanken. Bokstavligen talat ett steg i taget. Nu har jag kommit så långt att jag tänker på stunden då jag rullas in i operationssalen. När jag ligger där och vet att jag snart kommer somna. Det var här jag fastnade förut. Just det var lite för jobbigt att tänka på. Jag behövde tid för att vänja mig vid den tanken. Det och när Peter och jag säger hejdå. Den är visst fortfarande jobbig för jag fick tårar i ögonen nu när jag skrev det. Men det är nog mer för att jag lever mig in i situationen och vet att jag kommer gråta då. Jag är känslig och har så nära till tårarna.
Men bakom nervositeten och känsligheten har något annat vuxit fram. En förvissning om att allt kommer gå bra. En trygghet. En tro på mig själv och att vad som än kommer så kan jag klara av det. Jag känner mig stark. Jag känner mig redo.
———–
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook
