Jag känner det som jag går på övertid. Som om jag skulle slutat och gått hem för länge sen, men är fast på jobbet. Jag är så klar med det här.
Jag ska förklara vad jag menar. Jag har delat in hela den här kampen i olika faser.
Fas ett har varit att hitta rätt vård.
Fas två är operationen.
Fas tre är läkning och återhämtning.
Nu känner jag mig klar med fas ett och är redo att gå vidare till fas två. MEN hela den här finansieringsbiten, som hänger ihop med vården här i Sverige, håller mig tillbaka. Men även om jag kunde så skulle jag inte hoppa över det. Jag tänker inte göra det enkelt för vården här och skaffa fram pengarna för operationen själv. Inte förrän jag inte har något annat val.
För tyvärr finns det fler som jag. Och om vi alla bara löser det utan att vården här behöver göra någonting – hur ska vi då kunna få till en förändring? Dessutom finns det många där ute som inte alls har samma möjligheter som jag, som inte kan åka iväg till andra länder för undersökning och vård.
Nej, jag tänker dra det här så långt jag kan för att få den vård jag har rätt till. För min och andras skull. Jag vet inte om det kommer leda någonvart i slutändan, men då vet jag att jag i alla fall har gjort allt jag kan.
