Peter och jag är rätt dåliga på att fira saker, men i år hade vi bestämt att vi i alla fall skulle göra någonting till vår bröllopsdag. Någonting som jag kunde klara av. Så medan farmor och farfar lekte med Vide packade vi in oss i bilen och körde ut mot Mälaren.
Vi tog med oss solstolarna och en kudde till mig. Alltså min man … alltid får han släpa och fixa, och aldrig gnäller han över det. Jag bara gick som en liten prinsessa bredvid, bar inte ens min kudde.
Här slog vi oss ner. Vid skogskanten, med utsikt över vattnet. Fikade lite och pratade mycket. Det var så vackert och jag kände hur jag slappnade av både i kroppen och i mitt inre. Alla tankar och rädslor försvann.
