Nu när allting faktiskt rört sig framåt borde jag vara glad. Jag hatar ju när det står stilla. Och visst är jag lättad, men samtidigt går jag runt med en olustkänsla. Det är två saker som skrämmer mig. Och ju närmare de kommer desto mer påtagligt blir det.
Det ena är förstås operationen. Det andra är att ställas inför det faktum att vi måste betala den själva. Att vi inte kan få kirurgerna här att hjälpa mig. Att de inte lyssnar. Att de inte vill sätta sig in i varför jag behöver opereras.
Det skrämmer mig. Får hjärtklappning bara av att skriva om det nu. Peter säger alltid att vi kommer fixa pengarna, på något sätt. Men jag vill inte sätta oss i en usel ekonomisk sits. Och nu pratar vi inte om att låna upp lite på huset. Det är inte ens ett alternativ, vi får omöjligen låna så mycket som vi skulle behöva. Och att sälja huset räcker inte heller till. Dessutom har vi redan lånat för undersökningen jag gjorde i New York. Bara den kostade 300.000 kronor.
Det kanske är känsligt att prata så här öppet om pengar, jag vet inte. Men mitt mål har hel tiden varit att vara så ärlig som möjligt. Och pengar är en så stor del av situationen. Avgörande faktiskt. För hade vi haft pengarna skulle vi ju kunnat åka till New York imorgon.
Kan ni inte göra en insamling? frågar många mig. Det kan vi ju så klart göra. Och kanske blir vi tvungna till det. Men det är inte lätt att samla ihop så mycket pengar. När man ser insamlingar i tidningen eller på tv så är det just för att de blivit uppmärksammade, och därför gått bra. Många har berörts och skänkt pengar. Men jag har sett många insamlingar som inte går så bra. Det är svårt. Och det är tungt psykiskt att om och om igen be människor om pengar.
Hur mycket pengar handlar det om då? Cirka 1,3 miljoner kronor. Det mesta av det är sjukhuskostnader. Att vårdas på sjukhus utan försäkring i USA kostar väldigt mycket.
Hur som helst så är vi inte där än. Jag får försöka ta ett steg i taget.
