Vilken vacker dag! Himlen är babyblå och solen skiner in genom våra smutsiga fönster. Växterna som inte tål så mycket sol hänger slappa och trötta ner mot fönsterbrädan – men vad gör det när det faktiskt är vår! Nyss var jag ute och strosade runt i fina lilla Arboga. Jag börjar känna mig hemma här faktiskt. Nu sitter jag i min fåtölj och skriver lite texter till hemsidan, och till er. Även om jag till stor del har förflyttat mig till Instagram tycker jag om att skriva lite längre ibland. Ett riktigt gammalt hederligt blogginlägg.
Min näsa har slutat göra ont och är bara lite svullen inuti. Eller jag hoppas att det är det den är, för jag kan fortfarande inte andas ordentligt genom ena näsborren. Men kirurgen sa att det skulle ta 3-4 månader (!) innan det slutgiltiga resultatet. Får hoppas att det är så. Och inte att jag är en av de tjugo procenten som inte blir bättre efter den här operationen …
Idag tror och hoppas jag att böckerna kommer (ett evigt tjat om dem, jag vet). Vi är lite nervösa eftersom detta är den första stora upplagan. Tänk om det blivit fel i en fil någonstans. Därför skulle det vara skönt om de kom nu, så vi kan få titta på dem och lugna oss. Jag måste ta och göra plats för dem i gästrummet, som vi så fint kallar det, fastän det egentligen borde heta skräprummet eftersom det är här vi ställer in allt som just nu inte har en plats. Som ska säljas, lämnas tillbaka, målas eller sättas upp någonstans. Håhåjaja. Där ska i alla fall böckerna förvaras medan de väntar på att få komma till någon som vill läsa dem, och förhoppningsvis älska dem.
Jag har kommit i gång ordentligt med nästa bok nu. Det är så kul att skriva på något annat! Något nytt. Något jag inte skrivit om, och korrekturläst, hundratals gånger. Det är också fantastiskt roligt att skriva nu när jag orkar mycket mer. När det inte går i snigelfart och varje mening måste pressas genom en tjock hjärndimma eller trötthet. Oftast inte i alla fall. Det blir mycket tydligare att man skriver på en bok då, att det är ett projekt och inte bara enstaka meningar som i ett oändligt långsamt tempo sammanfogas till en helhet.
Ibland undrar jag över det här med att skriva böcker. Det kändes lite som att jag har en störning när jag dagen efter vi hade fått provtrycket av Lycklig ända in i själen satte mig och började skriva på nästa bok. Som att jag just kommit ner från ett berg och ivrigt gav mig upp på nästa. Som om jag inte kan leva utan att bestiga berg. Men jag älskar det. Eller mer än så, jag behöver det. Nu hoppas jag bara att andra tycker om att läsa det jag skriver lika mycket. Men jag tänker att om man älskar något så innerligt mycket, verkligen älskar det, bortom prestationer och bekräftelse, man bara älskar att utföra det, då kommer det färga det man gör och andra kommer att tycka om det.
Vad tror ni?
