Schack och det största blåmärket

Idag är det åtta dagar sen jag opererades. Jag har varit trött, den här operationen tog verkligen på krafterna. Börjar väl känna mig bättre nu, men bara så länge jag tar det lugnt och vilar mycket. Men min kropp har ju gått igenom mycket det här året. Ibland glömmer jag bort det.

På torsdag ska jag tillbaka till kliniken och kolla såren. Jag hoppas jag kan slippa förband då, för de kliar ju som sagt. Fast jag tror att den värsta klådan kanske berodde på att stygnen höll på att lösa upp sig också, för det är i alla fall mycket bättre nu. Jag, eller Peter snarare, har bytt förband en gång så nu har jag sett hur det ser ut där under. Sidan där bröstet satt är väldigt blåslagen. Eller gul nu snarare. Vi trodde först det var jodrester eller något sådant, för det är så extremt gult. Men det är det inte. Det är lugnt det största blåmärket jag haft. Stort som en bok typ. Men jag får ju blåmärken jämt, för minsta lilla, så det är väl inte så konstigt.

Det kändes inte så jobbigt att se mig själv helt platt faktiskt. Det var inte alls som förra gången. Nu visste jag vad jag hade att vänta mig, för jag visste ju hur det såg ut på andra sidan. Jag vet inte, kanske kommer mer känslor sen, men just nu känns det lugnt. Jag är platt liksom. Det är okej. Det är skönt att inte behöva hålla på med bh och mjuk protes varje gång jag ska gå ut med Harry.

Annars hänger jag mycket med den här killen.

Han försöker lära mig spela schack, vilket är lättare sagt än gjort med mitt minne. Hur ska jag kunna komma ihåg hur alla pjäser får röra sig? Jag som knappt kommer ihåg vad jag åt till frukost imorse liksom. Jag spelar mitt sämsta mamma, så du kan lära dig, säger han. Vet inte om det hjälper dock haha.

Men jag tycker det är roligt att han tycker det är så kul med schack. På hans nya skola har de chess club en gång i veckan, så det passar ju bra. Min stora, lilla, kille. Tänk att han ska börja i en engelsk skola om två månader. Jag hoppas och tror att det blir bra.