I fredags fick jag antikroppar – Trastuzumab – för sjunde gången. Alltså bara tio behandlingar kvar. Blev inte så dålig alls den här gången. Lite trött mest. Skönt. 
Efteråt var jag och gjorde ultraljud på hjärtat, eftersom det kan bli påverkat av trastuzumaben. Det kan orsaka hjärtsvikt, så därför är det viktigt att hålla koll. Ultraljudet var plågsamt. Jag var tvungen att ligga på sidan i fyrtiofem minuter, på en brits. Jag kan ju inte ens ligga på sidan i min säng liksom. För att min axel inte pallar det, den viker sig under mig. Min arm hade domnat bort när det var klart.
Så vitt de som gjorde ultraljudet kunde se såg allt bra ut, men jag får definitivt svar från min onkolog när jag träffar henne. Trastuzumab minska risken för återfall för den typen av bröstcancer jag har, så jag hoppas verkligen att jag kan ta alla sjutton behandlingar.
Det kändes så annorlunda att komma till behandlingsavdelningen. Förut kändes det så hemma, när jag var där en gång i veckan. När allt var så dränkt i cancer hela tiden. När jag mådde så dåligt av cellgifterna. Men nu, nu kändes det nästan som om jag inte skulle vara där alls. Som om jag inte hörde hemma längre. Det fick mig att inse att jag håller på och lägger det här bakom mig. Inte helt förstås, jag är ju inte ens klar med all behandlingen än. Men till viss del. Livet kan rymma annat nu också, cancern tar inte längre all plats.
