Nu är vi hemma igen. Vilka fantastiska två veckor vi haft! Det var länge sen livet kändes så lätt och ljust. Det behövde vi verkligen efter den här hösten. Men nu är vi tillbaka och jag måste börja tänka på min vård igen. Tänkte jag skulle berätta hur läget är nu.
Kommer ni ihåg att jag bestämde mig för att jag inte ville eller kunde bli opererad av den där kirurgen jag träffade? Jag ringde till min kontaktsköterska och vi bestämde att jag istället skulle opereras av den (kvinnliga) kirurgen som gav mig bröstcancerdiagnosen. Det var ju ett dramatiskt besök, och jag vet inte om diagnosen levererades på bästa sätt, men jag fick ändå förtroende för henne. Hon ringde mig några dagar efter det besöket också och jag tyckte om hur hon pratade med mig. Med respekt. I alla fall; min kontaktsköterska ringde upp mig några dagar innan jul och och sa att hon pratat med denna kirurg och att hon gärna opererade mig. Så allt var klart. Jag skulle ha samma operationsdatum och tid – på onsdag, den 16:e januari – bara att vi bytt kirurg.
Medan vi var i Spanien så fick jag kallelse för ett besök hos min ”nya” kirurg. Tiden jag fick var i torsdags så jag kunde förstås inte, eftersom vi fortfarande befann oss i Spanien. Jag ringde för att meddela det och höra om vi ändå skulle hinna få in ett besök innan operationen på onsdag. Jag fick då prata med någon annan sköterska och så vitt hon kunde se var det fortfarande inplanerat att jag skulle opereras av den första kirurgen. Hon sa att hon ska undersöka det hela och sedan ringa mig. Det gjorde hon aldrig, men nästa dag fick jag istället ett samtal från min ”nya” kirurg som tydligen blivit ombedd att ringa mig. Det är nu det blir konstigt för hon sa att hon inte hört något alls om att hon skulle operera mig. Hon är dessutom bortrest den dagen, så det hade ändå inte gått.
Jag berättade att min kontaktsköterska sagt till mig att det var inbokat och klart, och kirurgen sa att det måste blivit något missförstånd.
Hon sa också att hon är tillbaka från sin resa den 24:e och att hon kunde operera mig då. Sen bröts vårt samtal för jag satt i bilen, på väg uppför berget mot Ronda.
När jag kastades in i den här cancervärlden undrade jag om vården skulle kännas helt annorlunda nu när jag har ett vedertaget sjukdomstillstånd som inte ifrågasätts. Det gör den. Just det är som natt och dag. Jag behöver aldrig försvara eller förklara något.
Jag undrade också om vården skulle fungera bättre, om jag skulle kunna släppa ansvaret och lägga det där det hör hemma.
Nej.
Det kan jag inte göra. Det är väldigt tydligt. Hade jag gjort det hade jag antagligen legat i operationssalen på onsdag och mötts av den mannen jag helst inte vill träffa mer alls. Det hade varit ganska traumatiskt kan jag tänka mig, i en sådan redan utsatt position. Det här är alltså inte första gången jag ringer runt, jagar och fixar och kollar och dubbelkollar. Ställer till rätta och informerar. Det har jag gjort hela tiden.
På måndag måste jag alltså ringa Bröstcentrum igen och kolla att jag verkligen ska opereras av min ”nya” kirurgen den 24:e januari. Jag måste dubbelkolla att det är okej att skjuta på operationen åtta dagar. Och så måste jag ringa behandlingen och fråga om vi ska flytta min antikroppsbehandling som just nu är inplanerad till den 18:e, vilket när den bokades in var två dagar efter operation. Nu kanske jag ska ha dem före istället. Men det är inte det värsta. Det värsta är att vara inställd på att bli opererad om några dagar, att ha förberett sig mentalt för allt som det innebär, och så förändras allt i en hast. Det värsta är otryggheten det skapar när man inte kan lita på det som sägs.
