Häromdagen åkte vi upp i bergen till byn Casares. Det är en traditionell by med vita hus och smala gränder – fin såklart – men jag skulle säga att det häftigaste med den är hur den ligger. Den liksom klamrar sig fast på berget. Mitt i ingenstans känns det som.
Annars tycker jag Estepona är mycket finare och mysigare. Men det var kul att åka upp lite i bergen och se hur det ser ut där. Och vägen dit var väldigt vacker.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om … Vi gör inte så mycket, men har det väldigt bra och njuter verkligen. Det är varmt och skönt i solen, ofta runt 18-20 grader, men i skuggan och på morgonen/kvällen är det svalt och man behöver både tröja och en tunn jacka.
Här känns cancern så långt borta. Som om det hände för länge, länge sen. Inte alls som om jag låg i en sjukhussäng och fick cellgifter för bara fyra veckor sen. Ser inte fram emot operationen, men det känns bra att jag kommer vara ordentligt utvilad och uppladdad med D-vitamin i alla fall. Så stark jag bara kan bli. Både i kroppen och i själen.
Härligt! 💖
Kram/ mamma till tonårsdotter med eds
Ser underbart ut, vilka vackra bilder du bjuder på. Njut järnet och mys med familjen, det är du så mycket värd. Stor kram från Ewa som aldrig tidigare kommenterat med följt din resa i bloggen länge.