Ny picc-line och nya cellgifter

I tisdags var jag och Peter på sjukhuset redan klockan åtta, för jag var tvungen att få en picc-line innan jag skulle få cellgiftsbehandling klockan ett. De här cellgifterna kan man inte ge i en ven i armvecket, där kan de göra skada, de behöver transporteras direkt upp till ett större blodkärl strax ovanför hjärtat. Så det är det picc-linen gör. Det är som en tunn slang, en venkateter, som går in i en ven i överarmen och alltså slutar vid ett större blodkärl. Det gör lite ont när de sätter in den, men det gick bra. Man får lokalbedövning, men visst känns det.Tack för alla tips på förband och tejp och så. Jag ska köpa på mig och kolla om det går att använda till omläggningen. Än så länge kliar det inte så mycket där, men det är nog bara en tidsfråga.

När vi var klara med picc-linen åkte vi hem i två timmar, sen var det bara att ge sig iväg igen. Den här gången för första behandlingen av cytostatikan jag får nu; Epirubicin och Cyklofosfamid.Vilken färg!

Jag började känna mig dålig redan i bilen hem, men det var ingenting mot hur jag mådde några timmar senare. Fy. Jag mådde så dåligt. Svårt att förklara hur det känns, men som att vara väldigt, väldigt sjuk. Gånger hundra. Syns kanske inte på bilden, men jag bad Tuva ta ett kort mitt i allt, för jag ville visa den delen också. Hur det ser ut efter, när det är som värst. Jag kunde knappt gå till toaletten ens, bara låg i sängen och uthärdade. Sen somnade jag ifrån allt en stund, tack och lov.Mådde lite bättre redan dagen efter, men har haft svårt att sova. Vid den här behandlingen äter jag kortison i flera dagar, till skillnad från den förra då jag bara fick det på behandlingsdagen. Så den där speedade effekten blir värre. Igår natt sov jag bara tre timmar, sen låg jag och svettades och vred mig. Har fått klåda, framförallt på fötterna, benen och armarna. Jag äter mycket mer mediciner nu, vet inte om det är en reaktion på någon av dem, eller om det är cytostatikan i sig. Har inte orkat göra research.

Inatt kunde jag i alla fall äntligen sova. Idag var första dagen jag inte tog kortison och nu är jag extremt trött istället. Sov från halv elva igår kväll till åtta imorse och somnade om igen direkt efter frukost. Kämpar för att hålla ögonen öppna nu när jag skriver detta. Förlåt om det är rörigt.

Det är skönt att veta att det dröjer till nästa behandling, samtidigt som jag gärna skulle ha det överstökat. Om allt går som det ska så blir sista behandlingen den elfte december. Det känns liksom långt borta. Men det går säkert ganska fort. Kommer förhoppningsvis kunna göra lite roliga saker emellan nu, kommer hinna det innan det är dags att bli dålig igen.