I fredags fick jag min sjunde cytostatikabehandling. Det såg ut ungefär som det brukar. Har till och med samma tröja ofta, för att den är skön och går att dra upp ärmen på så jag inte behöver ta av mig.
När behandlingen var klar bad jag om att få picc-linen utdragen. Åh så skönt det är att vara av med den! Att slippa den ständiga klådan och kunna låta huden läka. Från och med nu får de sticka mig varje gång, men det är helt okej med mig.
Jag vet inte hur många behandlingar jag har kvar, men min läkare ska ringa mig på fredag och då får jag veta. Det är lite jobbigt att inte veta vad jag ska vara inställd på. Någon frågade varför man inte bara slutar med cellgifter nu när tumören är borta, det är för att man inte behandlar bara själva tumören, utan också eventuella cirkulerande cancerceller. Allt för att minimera risken för återfall.
Så här såg det ut hemma, några timmar efter behandling. Också så det brukar se ut. Jag kraschar och sover några timmar. Och Harry ligger intill <3 
Lördag och söndag var jag kortison-speedad men nu är jag trött igen. Och har ont i lederna. Och i magen.
Kjære Lisa!
Nå håper jeg det snart er slutt for cytostatika behandlingen din og at kroppen din er frisk og sterk igjen. Du er så tapper, så klok og så sterk og jeg er så imponert over hvordan du alltid finner de kloke fine tankene som bringer deg videre på din reise i livet. Nå ønsker jeg du får masse gode vakre fine dager med dine kjære fremover.
Masse varme klemmer fra meg!
Tack kära Kari <3 Jag hoppas du mår bra? Eller iaf okej. Många kramar