Ett fantastiskt besked

I morse åkte vi till Karolinska igen. Jag skulle träffa min onkolog. Efter var tredje behandling gör man det, för att prata lite om hur man mått och så där. Eftersom jag hade fått tid redan klockan nio så blev det lite utanför våra rutiner. Istället för att Peter lämnade Vide precis när skolan börjar så behövde vi lämna en kvart innan. Som jag skrivit förut så har hans skolstart varit rätt skakig. Han har lite svårt för stora förändringar vår kille. Så lämningen gick åt helsike. Tiden rusade iväg och vi skulle även hinna lämna Harry hos vår hundvakt på vägen. Men det slutade med att vi åkte direkt till sjukhuset, med både hund och barn i bilen. Så kan det bli. Inte hela världen. Men eftersom vi kom iväg från skolan mycket senare än vi räknat med så blev det lite stressigt. Men vi hann i alla fall. En minut över nio klev jag in på KS medan Vide och Peter parkerade och gick en liten sväng med Harry.Läkaren och jag pratade om vilka biverkningar jag fått av cytostatikan – illamående, ont i magen och så domningar, stickningar och värk i händer och fötter. På grund av det sistnämnda tyckte hon vi ska sänka en av cytostatikasorterna lite. Sådana nervpåverkningar riskerar annars att bli permanenta nervskador och då kan man få problem med att göra finmotoriska saker för all framtid, som att knäppa knappar till exempel.

Sen undersökte hon mitt bröst och konstaterade – förvånat – samma sak som jag gjort, för länge sen; tumören har krympt rejält. Hon uppskattade att den var max fyra centimeter nu. Den var åtta när jag diagnostiserades för exakt en månad sen. Den har alltså halverats på tre behandlingar! Om ytterligare tre behandlingstillfällen, vilket man i den här världen benämner som en cykel, ska jag göra mammografi och ultraljud så vi kan se exakt hur stor den är. Jag var så glad när jag gick ut från sjukhuset! Det kändes som om allt är möjligt.

Det mest häpnadsväckande i allt det här är att jag kan svära på att tumören krympte redan innan första behandlingen. När jag fick diagnosen var det bröstet svullet, större än det vänstra, och varmt. Knölen kändes stor och hård, jag stötte emot den med min överarm när jag låg på sidan till exempel. Den upptog mer än en tredjedel av bröstet. Men på tiden mellan diagnos och första behandlingen försvann värmen, svullnaden gick ner och knölen blev lite mindre. Jag tror att anledningen till att den krympte redan då, och har krympt ännu mer nu, snabbt, snabbare än beräknat, är allt jag gjort själv.Det här är ett känsligt område kanske, men om jag själv surfade in på den här bloggen i jakt på information så skulle jag vilja veta. Så därför tänker jag berätta. Givetvis säger jag inte vad någon annan ska göra, eller att det jag gjorde är rätt eller något sådant. Jag berättar bara vad jag gjorde.

Det första jag gjorde var att ändra min kost och ta bort allt som är inflammatoriskt. Jag slutade med allt socker och nästan alla kolhydrater (åt ingen pasta, ris, potatis, bröd osv). Inte ens frukt åt jag. Jag drack gröna smoothies gjorda på grönkål, avokado, spenat, ingefära och hallon varje dag, i lite olika kombinationer. Jag drack en halvliter ljummet vatten med pressad citron i varje morgon innan frukost. Eftersom jag åt veganskt redan innan så åt jag ju inte mjölkprodukter eller ägg eller så. Det blev mycket grönsaker. Myyycket grönsaker. Så vegansk antiinflammatorisk lågkolhydratkost. Puh.

Jag ska vara ärlig, det är bland det svåraste jag har gjort. Jag hade ett sådant sjukt sug efter kolhydrater, ville typ bara äta vitt bröd, pannkakor och pizza. Särskilt de första dagarna. Och jag var ofta hungrig för att jag inte visste vad jag skulle äta. Jag gick ner fyra kilo. Men efter ett tag kom jag in i det. Peter var – och är – en oerhörd hjälp och lagade all mat. Vi unnade oss att köpa mycket färdiga goda sallader och veggie bowls.

Och så mediterade jag ofta. Jag brukar lyssna på olika guidade meditationer på YouTube och så ligger jag i sängen, så jag verkligen kan slappna av. Dels är det bra för att det hjälper mycket mot smärtor i kroppen, dels hjälper det mig hålla fokus. Sen har jag en nära vän som gav mig Reiki, ofta. Flera gånger i veckan.

Utöver det tillät jag ingen negativitet omkring mig. Peter och jag påminner varandra om vi börjar prata om något som leder in i en negativ spiral. Är jag rädd eller ledsen tillåter jag mig självklart att vara det, men jag dränker inte mig själv i negativa tankar. Det är skillnad på att känna sina känslor och att tänka negativt.

Nu då?

Nu har jag lättat lite på dieten, framförallt eftersom behandlingarna gör mig så illamående att det mesta känns omöjligt att äta, och har man då redan väldigt lite att välja på blir det extremt svårt att få i sig något. Jag mediterar fortfarande, dock inte lika ofta. Ska försöka hitta tillbaka till det. Min vän ger mig fortfarande Reiki då och då. Jag dricker gröna smoothies när jag klarar det.

Och så attityden. Jag har bestämt mig för att bli frisk från det här och det är där jag lägger min energi och min fokus. Inte på vad som skulle, eventuellt, kunna hända.

Och just det; igår rakade vi av mitt hår. Var trött på hårtussar överallt. Det var inte så jobbigt alls och jag trivs rätt bra i det här faktiskt. Trodde jag skulle se helkonstig ut, men nä. Känner mig till och med lite fin.

Om ni vill kan ni följa mig på Instagram @skruvarinacken. Där uppdaterar jag dagligen.