Behandling nummer tre

Igår var det fredag och dags för cellgifter igen. Kvällen innan var jag på dåligt humör, jag var irriterad på allt och kände mig ledsen. Kanske var det för att det var dags igen. Dags för några tuffa dagar med olika symptom som avlöser varandra.

Mamma följde med den här gången och vi var lite tidiga så vi satt i väntrummet en stund. Fint att ha mamma med sig <3

Man har som en egen sjuksköterska som man får behandlingen av. Alltid samma, om det inte kört ihop sig eller så då kan man förstås få en annan. Man får ligga i en sal och oftast är det andra patienter där med. Vi säger alltid hej till varann och en stark känsla av samhörighet infinner sig; vi är alla där för samma sak – att få gift som ska ta död på cancerceller. Vi delar samma kamp och bär samma börda, även om vi givetvis har olika prognoser och olika sorters cancer. Den här gången var det en kille bredvid mig som var född 89, så tio år yngre än jag. Vi sa hej och pratade lite. När jag gick var han ännu kvar och vi sa hjärtligt hejdå och lycka till. Känns fint att dela dessa små stunder med främmande människor som man inte vet något om, men ändå tycker sig känna.Den här gången hade jag tagit för-medicineringen, som jag hittills också fått i dropp där, hemma i tablettform istället. Så behandlingen tog bara knappt två timmar. Nästa gång ska jag även få antikroppar (får det var tredje gång) så då tar det längre tid, över tre timmar. Dessa antikroppar är en ganska ny upptäckt och behandlingssätt och har tydligen revolutionerat vården för just min typ av bröstcancer. Utan dem hade jag haft en helt annan utgångspunkt och mycket sämre chans att bli frisk.