Bra besked

Hela helgen var jag speedad av kortisonet. Det var först igår kväll som kroppen började lugna ner sig, och inatt kunde jag sova hela natten för första gången sen i torsdags. Men jag har, märkligt nog, inte mått så dåligt än. Jag gjorde det några timmar efter cytostatikabehandlingen, på fredag eftermiddag och kväll, men inte sen dess. Men. Det kanske kommer. Jag ropar inte hej än, men är tacksam för alla stunder jag får må hyfsat bra.Idag var vi på KS igen, den här gången för ultraljud av buken. På magnetröntgen jag gjorde för ett tag sen tyckte de att de såg något som – med allra största säkerhet – inte var en metastas, men som de för säkerhets skull ändå ville titta närmare på med ultraljud. De höll på länge för att kunna hitta det som syntes på MR, den satt så högt upp att det var svårt. Jag fick hålla andan mest hela tiden för att de skulle få bättre sikt. Till slut, fyrtio minuter och två läkare senare, så kunde de konstatera att det var en ofarlig cysta och ingen metastas. Så skönt! Yay!I fredags fick jag också besked om att en knöl de sett i mitt friska bröst inte är cancer utan också något ofarligt, samt att även biopsi nummer två av lymfkörtlarna inte visar någon spridning dit. Så nu kan vi väl (hoppas jag!) verkligen andas ut och vila i att cancern faktiskt inte har spridit sig från bröstet. Vilket hela tiden har varit min största rädsla. Det är så himla mycket bättre utgångsläge att behandla en ”lokal” cancer, än en med spridning, som jag förstår det. I det allra första samtalet vi hade, där vi fick cancerbeskedet, så sa läkaren att vi ”kunde utgå från att det spridit sig” så min rädsla har varit högst befogad. Jag tror de väntade sig det, på grund av hur stor tumören är. Men näpp! Ingen spridning. Så tacksam för det. Tack tack tack tack.

Nu ska jag bara vila resten av dagen och imorgon. Älskar att komma hem till det här efter vi varit på sjukhuset.