Hämtade nyss den här glada killen på förskolan.
Han är en sengångare idag och kommunicerar bara med höga läten. Lite komplicerat stundvis. Oftast är det en hund han vill vara, men imorse såg vi ett program om sengångare och nu är det tydligen det som gäller. Därav ”tassarna” med tre klor.
Jag är så tacksam för mina barn. Jag tror inte jag hade hållit ihop lika bra när det var som tyngst om jag inte haft dem. Barn tvingar en att vara stark. När man inte tror att man orkar mer så hittar man ändå mer kraft, för deras skull. När man har barn har man liksom inga andra alternativ, det är bara att hålla ihop och kämpa på.
Det är roligt förresten, för flera på förskolan, både föräldrar och pedagoger, har sagt att jag ser så annorlunda ut nu. Att det syntes på mig förut att jag hade ont. Jag ser ju själv skillnad, men det är häftigt att folk som inte känner mig så väl kan göra det.
Idag gick jag förresten den längsta promenad jag gått på många år. Jag vet inte hur långt exakt, tre kilometer kanske. Det var helt otänkbart för nio månader sen. Vissa dagar tog jag mig inte ens till brevlådan.
In your face alla svenska läkare som hävdade att en operation inte skulle hjälpa mig.
Förlåt. Jag kunde inte låta bli.
Såå roligt att det hela tiden går åt rätt håll.Har verkligen hållit tummarna för dig redan innan du kom iväg på operationen så det är härligt att följa ditt tillfrisknande.
Dina fina bilder visar ju också på livsglädje även när det känns kämpigt emellanåt !? Chris
Tack för hållna tummar! ? ja, det känns fantastiskt att få kunna leva lite igen. Det går ju fortfarande upp och ner, men vad gäller nacken går det nog mest uppåt. Tack för att du läser! Sköt om dig och ha en fin helg! Kram