Igår tänkte jag ringa till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). Syftet med samtalet var att fråga hur jag kan gå vidare med hur vården behandlat mig här i Sverige. Som jag skrivit förut så har jag skjutit på det här samtalet hur länge som helst, men igår tänkte jag att jag skulle ta tag i det. Jag gick in på deras hemsida för att hitta numret, men sen hände någonting. Jag kunde bara inte förmå mig själv till att ringa. Jag fick till och med ångest, för första gången på flera år.
Jag bestämde mig för att strunta i det tills jag kunde reda ut mina tankar. För det var förstås mina tankar som skapade ångesten. Den kommer ju inte från ingenstans och uppstod precis då, när jag skulle ringa.
På kvällen pratade jag med Peter om det och då klarnade det.
Förut, innan operationen, ringde jag flera sådana här jobbiga samtal i veckan. Jag drev det som jag kallade för kampen framåt. Jag var ständigt i strid och skaffade mig en allt tjockare rustning. Jag minns första samtalet till Karolinska, hur nervös jag var. Och då skulle jag ändå bara fråga om de fått min remiss. Fast jag hade ju på känn redan då att jag skulle möta på motstånd. Med tiden blev dessa samtal lättare att genomföra, rustningen allt svårare att ta sig igenom. Några månader senare hade jag ringt till samma avdelning på Karolinska ett tiotal gånger.
Men när jag kom till Barcelona var kampen över. Jag kunde sluta strida och rustningen föll av mig. Den hade spelat ut sin roll. Operationen var jag tvungen att möta i bara mitt eget skinn. Naken och sårbar, men beslutsam och stark, rullades jag in i operationssalen. Den råa smärtan och den tuffa återhämtningen efteråt gjorde mig än mer sårbar. Nästan hudlös.
Nu, åtta månader senare, vet jag inte riktigt hur jag ska ta på mig den där rustningen igen. Vet inte var den finns längre. Och att ringa ett sådant samtal helt utan känns skrämmande. Bara tanken på det gjorde mig rädd där jag satt med telefonen i handen. Det var den rädslan som gav mig ångest.
Så hur ska jag närma mig detta? Hur ska jag klara av den sista biten? För jag tänker inte ge upp nu, den saken är säker. Och jag tänker verkligen inte stoppas av lite ångest, som egentligen bara är irrationell rädsla. Jag tror jag behöver inse att jag inte är i strid längre. Kampen är över och jag kommer alltid se mig själv som vinnaren. Samtalen jag har kvar att göra är för att be om hjälp. Jag ska förklara min situation och mitt hopp om upprättelse.
Eftersom jag under kampen innan operationen alltid möttes av sådant enormt motstånd var jag än vände mig – inte bara motstånd, förresten, många gånger blev jag rent av förnedrad på ett eller annat sätt, och nästan alltid ifrågasatt – skaffade jag mig den där rustningen. Men nu är den borta sen länge och frågan är om jag behöver den?
Kanske kan det hända nu med. Att jag blir förnedrad och ifrågasatt. Risken är säkert stor. Men, jag insåg en sak som blev en riktig aha-upplevelse för mig, jag var tvungen att ringa Peter på jobbet och berätta om det haha. Jag insåg att jag faktiskt kan välja om jag låter någon annan förnedra mig. Jag kan välja att inte ge någon den makten. För att jag ska bli förnedrad måste vi vara två om det; en som förnedrar mig och så jag som blir förnedrad. Men om jag inte låter mig själv bli förnedrad då? Om jag är så trygg och säker i mig själv, och min historia, att ingen kan få mig att känna annorlunda. Om jag sitter på makten till hur jag ska känna om mig själv. Om jag vägrar låta mig förnedras, oavsett vad som händer eller vad någon säger.
Nästa vecka ska jag göra ett nytt försök, med dessa insikter och denna inställning. Blir spännande att se om det känns annorlunda.
Lycka till?
Tack Åsa! ❤️